Tur i oturen

25

Emily

Vad ska man säga? Veckorna går snabbt, jag äter knappt, sover knappt, lever knappt. Jag är som en flygande fågel som bara hänger med i vindarna. Är det onsdag eller är det torsdag? Är det såhär det kommer vara varje dag? Inte äta något och förlora sig själv? Killen man älskade bara försvann som ett segel. Jag är som en förbannelse, alla nära och kära har bara otur i min väg. Mamma, pappa och Lucas får se detta varje dag. Varje dag dom senaste veckorna har jag fått höra 'Ryck upp dig.' 'Det har gått veckor nu Emily!'
Men ändå så ligger jag som en sackosäck och väntar på något mirakel som inte kommer inträffa. Komiskt nog så ligger jag och funderar på när Chris kommer tillbaka men jag inners inne vet att han inte älskar mig längre.

Jag suckar och sätter mig upp. Om jag fortsätter såhär kommer jag bli en av Davy Jones skelett och det vill man inte. Min blick fastnar när ett blad faller ned på skrivbordet, rosorna är krassliga men ändå är en ros väldigt röd och frisk. Jag reser mig upp och ser ut som ett frågetecken. Jag sträcker ut armen och tar upp rosen i mitten som är röd men när jag nuddar bladen inser jag den är falsk. 'När alla blad vissnat är dagen jag slutar älska dig'
Tårar formas direkt i ögonen och jag börjar gråta. Han kommer aldrig sluta älska mig, men varför i helvete gjorde han slut med mig då? varför i helvete sa han att han inte älska mig längre?
Jag tar vasen och kastar den rätt i väggen, jag ser på glassplittret. Jag hör mummel, mummel och mummel av Lucas men ändå kan jag inte göra ett enda skit. Jag orkar inte, det har gått månader, månader av sorg och ilska. Jag saknar honom, jag älskar honom, jag vill veta sanningen. Men ändå så kommer jag inte få svar på dem. Han är sex timmar här ifrån gud vet vart och jag kommer aldrig hitta honom.

"Emily? Vad händer? Du gör mig orolig." Det är förens nu jag hör Lucas röst, jag märker jag sitter på golvet.
"Oj." Får jag fram i en låg ton. Vad hände?
"Vad hände?" Frågar Lucas.
"Jag vet inte." Mumlar jag och ställer mig upp.
"Du måste rycka upp dig, du ligger efter i skolan också." Jag suckar och sätter mig ned, kollar ned på min handled där armbandet fortfarande sitter från när jag var 13 år. Allt påminns om honom och det finns inget jag kan göra. Jag ligger efter i skolan och jag känner stress, ångest men ändå sitter jag här. Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Jag känner lugn men ändå stress, jag känner rädsla och jag känner inget längre. Kärlek kan dra åt helvete.

Chris

"Skjut Chris!" Skriker Rafael, jag ser på killen som har precis tagit ett halsband på värde av tre miljoner, jag siktar och träffar honom rakt i bröstet.
"Bra siktat." Jag ler belåtet. Adrenalinet rinner i ådrorna och jag ser på Rafael som tar upp halsbandet med ett flin som leker på läpparna.
"Jag lämnar det sen åker vi tillbaka till basen." Jag nickar och sätter mig bakom ratten med en suck. Jag blickar ned på armbandet på handleden och alla minnen föds på nytt. Jag sliter blicken från det när Rafael kommer och sätter sig så jag gasar på och kör.
"Nån ny tjej på gång då?" Jag skakar på huvudet.
"Emily än?" Jag suckar och spänner käkarna.
"Du får glömma henne." Jag fokuserar på vägen. Men han har rätt, jag måste.