Tur i oturen

37

Chris

"Har du packat allt?" Ropar Emily.
"Ja, strax." Det var några månader sedan grälet och vi blev tillsammans och sedan dess har vi varit stadiga. Varit med varann hela tiden och min karriär som maffia är borta. Jag har inte behövt slagit Rafael som innebär att vi kommer flytta. Emily och jag har hittat ett hus 6 timmar här ifrån. Japp ni hörde rätt, så det kommer ta tolv timmar för att komma hem till sitt barndoms hem men det gör inget. Emily och jag har bestämt detta tillsammans då vi vill ha en ny start.

Mitt tänkande avbryts av att min mobil ringer, jag kollar på skärmen och ser det står Pappa. Det ryser till då jag inte pratat med honom på flera år. Jag ringer mamma ibland men oftast ringer hon själv så då svarar jag. Jag tar ett kort djupt andetag och svarar.
"Hallå?"
"Hon är borta." Jag blir förvirrad.
"Va?" Får jag fram.
"Din fina mamma." Jag sväljer hårt, och börjar gå runt lite.
"Du... Du ringer efter hur många jävla år och berättar att min mamma har dött? För det första hur vet du det? För det andra är du helt jävla sjuk i huvudet." Jag möter Emilys oroliga blick.
"Chris... jag vet, jag vet. Men jag är seriös, jag fick samtalet i morse. Hennes granne hittade henne." Mitt grepp hårdnar om mobilen, tårar formas i mina ögon och till slut kastar jag mobilen i väggen.
"Jävla skit, allt kan fucking dra åt helvete!" Skriker jag, jag river ned lampor, soffor. Jag slår bokstavligen ned allt. Jag känner ilska, sorg och tomhet. Min fina mamma som varit med mig sedan dag ett. Med på alla äventyr sen liten som jag hittat på med Emily som jag tvingat henne med på. Jag sitter lutandes mot väggen på golvet och grinar som en jävla unge. Men det är väll mitt fel?
"Chris..." Jag känner en varm hand på min arm, hela jag fylls av värme som gör att jag blir mer såbar då jag inte förtjänar Emily.
"Andas, snälla andas hjärtat. Jag är här hos dig." Det är förens nu jag har förstår jag en ojämn andning jag inte kan förklara. Jag möter hennes vackra fina ögon och tar djupa andetag, hon ler lite och torkar borta mina tårar.
"Det är mitt fel." Mumlar jag och kollar ned på golvet. Hon sätter sig bredvid mig.
"Varför tror du det?" Vi flätar ihop våra händer.
"Jag drog, lämnade henne medan hon var inte i ett bra mående." Snyftar jag fram.
"Nej, älskling. Du får snälla inte tro det är ditt fel. Du visste inte orsaken och dessutom berättade mina föräldrar att dom hälsade på henne ofta." Jag möter Emilys blick.
"Jag förtjänar inte dig." Säger jag lågt, hon lutar sitt huvud mot mig och likaså gör jag.
"Vi väntat med att flytta. Begravning kommer plus du vet min bästa kompis Olivia? Hon ska gifta sig." Jag nickar lite, Emily stryker tummen på min hand. Jag förtjänar henne verkligen inte. Hon har alltid gett mig nya chanser och nu kommer jag aldrig lämna henne. För jag kan inte förlora henne då kommer jag förlora mig själv. Jag älskar henne.