Tur i oturen

38

Emily
Vi har precis passerat skylten som visar vårat barndoms ställe. Hemma i lägenheten så stannade vi bara ett litet tag för att samla oss och ta det lugnt. Jag kommer alltid finnas hos Chris oavsett vad. Jag älskar honom. Han lägger sig hand på mitt lår och kramar om låret. Jag ler lite av alla stötar som går igenom kroppen.
"Vi kan bo hos mamma och pappa så länge." Chris nickar lite med ett kort leende. Jag lägger min hand över hans och kollar ut genom fönstret.

***
"Åh vad kul att se er igen! Jag har saknat er massor!" Mamma omfamnar oss i en kram och likaså gör pappa.
"Vart är Lucas?"
"Han kommer senare, mycket med hans jobb och han bor ju inte kvar här." Jag nickar.
"Men Chris och jag tänkte åka en sväng så vi kommer senare." Dom nickar och vi lämnar huset.
"Ska vi gå?" Chris nickar och jag flätar ihop våra händer när vi går. Detta har tagit hårt på honom men jag vet att om jag bara finns där för honom är det en stor hjälp.

Chris öppnar dörren och det är helt tyst i hela huset. Rent kusligt. Alla möbler är fortfarande kvar och jag håller fortfarande Chris i handen men vi båda stelnar ännu mer till när vi hör något slå i golvet. Jag kollar mot Chris som börjar gå långsamt fram först och jag håller mig tätt efter.
"Pappa?" Chris stannar upp och nu står jag bredvid honom och ser på hans pappa som dricker.
"Min son." Han ställer sig upp och vinglar till lite.
"Vad fan gör du här?" Fräser Chris, jag möter det gröna ögonen.
"Emily. Vad stor du blivit." Han är på väg mot mig men Chris stoppar honom.
"Du rör henne inte." Säger Chris kallt och jag tar ett stadigare grepp om hans hand.
"Chris... Det var inte såhär du skulle se mig men jag var tvungen att åka hit. Jag saknar henne, lika mycket som du." Han sätter sig ned.
"Du saknar henne? Varför lämna du henne då?" Frågar Chris lågt, det skär i hjärtat att se honom såhär. Både Chris och Rickard.
"För... jag hitta en annan." Säger Rickard lågt. Jag suckar.
"Du är helt jävla otrolig. Säkert ditt fel att hon är död nu." Fräser Chris.
"Du har ingen jävla rätt att säga så! Det är ditt fel! Allt är ditt fel! Du skulle stannat här med henne och inte dragit sex timmar härifrån!" Fräser Rickard och allt blir tyst men då tar jag ett steg fram.
"Det är du som inte har någon jävla rätt att säga så till din son. Han älskade sin mamma över hela hjärtat, du valde att avsluta relationen så det är ditt fel. Chris hade inget med hans mammas död att göra och det vet du mycket väl om." Säger jag lugnt men egentligen kokar hela jag.
"Emily..." Viskar Chris, han flätar ihop våra händer och drar med mig ut från huset och sedan går vi bara i tystnad.
"Är du okej?" Frågar jag tillslut när vi gått en bit.
"När jag är med dig mår jag bättre. För ett tag trodde jag han skulle slå dig så jag ville inte vara kvar i huset mer." Jag nickar lite.
"Du måste förstå att inget är ditt fel." Jag ser på honom och vi stannar upp.
"Jag vet." Jag lägger mina händer om hans kinder.
"Vi två mot världen." Han ler.
"Och tar oss igenom problemen." Jag ler och lutar mig fram och kysser honom. EN mjuk och varm kyss som det ska vara full av kärlek.