Tur i oturen

10

Jag springer på trottoaren mot Olivias hus. Hon bor väldigt nära stan så det är bra. Ethan och jag sa inget mer då jag behövde få allt klart med Olivia men det blev bara kyssar.
Jag hukar mig ned andfått framför Olivias vita hus. Jag sväljer hårt och knackar på.
"Emily?" Jag möter Olivias mamma, Marie.
"Hej Marie, är Olivia hemma?" Hon nickar med ett litet leende.
"Uppe." Jag nickar och skyndar mig upp för trappan och knackar på hennes dörr.
"Kom in." Jag öppnar dörren och möter hennes ögon, hon har precis gråtit.
"Förlåt, förlåt hur det blev." Jag går fram och kramar om henne.
"Jag vet att han gillar dig, jag ser hur han tittar på dig." Jag suckar lite och håller kvar kramen.
"Han är en idiot, vem gör så ens?"
"Jag vet och bara idioter." Hon skrattar lite, jag släpper ifrån och sätter mig bredvid henne.
"Förlåt för hur jag varit dom senaste veckorna." Jag ler lite.
"Det är okej." Hon nickar lite.
"Gillar du honom då?" Jag kollar mot henne och suckar.
"Jag gillar honom verkligen, Emily." Hon ler lite.
"Vad ser du i honom?" Jag suckar lite.
"Han kanske är en idiot men inte egentligen. Han har ett varmt hjärta och det insåg jag när han höll om mig när jag fick en panikattack."
"Bara han inte gör något dumt." Jag nickar.
"Men är du okej?" Hon nickar lite.
"Han har varit lite off så känns lite lättande på samma gång." Jag nickar och avbryts av att min mobil ringer, jag suckar när jag ser det är mamma.
"Jag måste gå, har utegångsförbud." Hon skrattar lite.
"Emily ferras utegångsförbud? Knappat." Jag skrattar lite.
"Berättar en annan dag, vi hörs. Ring om det är nått." Hon nickar bara och jag lämnar huset.

***
"Förlåt för att jag är sen! Var tvungen att fixa en grej hos Olivia!" Ropar jag, hör bara ett mummel från vardagsrummet. Jag himlar med ögonen och drar av mig ytterkläderna och försvinner upp till mitt rum. Jag sätter mig vid skrivbordet och börjar plugga då jag knappt hunnit med det utav allt som hänt. Jag trodde aldrig jag skulle bli kär i en sån kille. Mina tankar avbryts när det knackar på min dörr, jag möter Lucas blick. Jag suckar lite och kollar ned i boken igen.
"Va gör du?"
"Pluggar." Svarar jag kort.
"Kan vi prata?"
"Så du vill prata nu?" Jag skrattar lite kort.
"Du, jag vet inte vad som flög i mig seriöst. Jag blir bara så rädd när jag ser dig med honom. Jag vill inte du ska ta droger som han gör eller något sånt. Jag är bara rädd om dig." Jag förstår vad han menar.
"Men du har ingen rätt till att slå ned någon sådär bara plus att kalla någon sån och... du putta mig." Mumlar jag, han suckar.
"Jag vet och jag ångrar det seriöst. Du är min lillasyster och jag ångrar det verkligen." Jag vänder mig om och möter hans blick.
"Lova mig bara att du aldrig gör så igen." Han nickar.
"Jag lovar." Jag ler. Äntligen blir knuten upp knuten.