Tur i oturen

33

Veckor har gått, Chris har varit hos mig hela tiden. Aldrig lämnat mig som om att jag var höggravid och han var nervös.
Men iallafall så har han inte gått på några uppdrag för att vara med mig, vi har pratat om himmel och jord.
Jag har nog aldrig känt mig tryggare det som är plus i kanten är att vi flyttat till en annan lägenhet bara för att jag inte ska få massa Flashback. Jag sa nej flertal gånger om att inte köpa en ny lägenhet men envis som Chris är köpte han den men det var väldigt skönt.

Det som oroar mig mest är att klockan är runt 23 och Chris har inte kommit tillbaka. Han skulle göra något ärende så jag antog det skulle ta kort tid men här sitter jag 6 timmar senare.
Jag bestämmer mig för att borsta tänderna.

***
Det är mitt i natten och jag vaknar av att min mobil ringer. Jag gnuggar ögonen utmattad och kollar lite mot klockan och ser den är tre på natten. Platsen bredvid mig är fortfarande tom. Jag suckar lite och kollar mot mobilskärmen och ser Chris namn. Mitt hjärta börjar slå snabbt av tanken på om något hänt honom. Jag svarar och tar mobilen mot örat.
"Hallå?" Säger jag tröttsamt. Jag hör snyftande och ansträngande andetag.
"Emily?" Viskar han äntligen. Hans röst är låg, smärtsam som gör att mitt hjärta ramlar ned i magen. En kall kår av att något dåligt har hänt.
"Hallå? Är allt okej? Var är du?" Frågar jag medan jag känner mig vaken. Flera frågor spär i huvudet.
"Ja.. nej.. jag bara-" jag tar på mig morgonrocken.
"Jag gick på ett uppdrag." Han pausar en stund innan han fortsätter.
"För att avsluta min goda del av maffian." Han andas snabbt och det låter plågsamt?
"Var är du Chris?" Frågar jag.
"Det är riktigt dåligt Emily." Jag hör hans snyftande, det är smärtsamt.
"Vad har hänt, Älskling?" Frågar jag mjukt medan hela jag kokar av orolighet.
"Jag krockade. Skulle hem men.. bilen kom så fort." Säger han stressat.
"Jag älskar dig, Emily. Alltid gjort." Samtalet avbryts, panik och mer panik får jag. Tänk nu Emily! Jag går runt i sovrummet och tanken slår mig, Rafael.
Jag går snabbt in på kontakter och ringer Rafael går, några signaler går innan jag hör hans trötta röst.
"Vad vill du Emily?"
"Det är Chris. Han... han ringde och sa han var med om en olycka. Kan du snälla hitta honom? Han.." Rafael avbryter mig.
"Hör av mig om jag hittar honom." Samtalet avbryts och jag står som ett fån. Jag kliar mig i pannan och jag känner det bränner i ögonen av dom tårar som vill ut. Jag går ut till vardags rummet och sätter mig ned i soffan men det tar ungefär 5 minuter innan Rafael ringer igen.
"Jag hitta honom, kom till sjukhuset." Säger han och lägger på. Jag skyndar mig på med skorna och skiter fullständigt i att jag har morgonrocken på mig.

När jag kommit ut till bilen, sätter jag mig bakom ratten och börjar köra mot sjukhuset. Turen är att det inte är några bilar i farten så det går snabbt att komma fram.

Jag parkerar när jag kommit fram och springer mot entrén.
"Chris Baker?" Säger jag till reception kvinnan. Hon kollar i några journaler.
"Rum 108." Jag nickar tacksamt och skyndar mig till hissen och åker upp till den våningen. Jag står intryckt i ett hörn då det är bedrövligt trångt. Jag är själv men väggarna rör sig, jag andas ojämnt men dörrarna öppnas så jag skyndar mig ut. Jag kollar mig omkring. 108, 108. Jag öppnar dörren och där ligger han. Inte en rörelse men hans puls bultar än. Hans ansikte har sår och nu faller tårarna ned för kinden.