Finns det ett oss?

Kapitel 2-Inte ditt fel

Josef öppnade dörren till badrummet och Alex försvann ut ur sina tankar, han hade bara en handduk runt höften och Alex vände snabbt blicken mot fönstret. När Josef var klar tog de en taxi hem till Alex så hon kunde byta om. Josef väntade i bilen medan Alex fixade sig. Bilfärden till stationen var tyst men inte den stela tystnaden utan den sköna tystnaden när man bara kan få ta det lugnt och känna sig trygg. När de kom in på stationen såg de flesta förvånade ut, de brukade inte komma samtidigt. "Visst vad ni var synkade idag" sa Steinar till Josef när han satte sig på sin stol. "Va? Vad menar du?" sa Josef som började skratta. "Nej, men ni brukar aldrig vara här samtidigt" sa Steinar. "Va jo, det händer hela tiden!" sa Josef och vände sig mot resten av gruppen, alla skakade på huvudet. "Ni brukar aldrig vara såhär sena" sa Jenny och tittade på Josef med en frågande blick. Alex kom ut från sitt kontor och alla vände blicken mot henne. "Vadå?" frågade Alex och Aida började skratta. "De tror att det är något mellan oss bara för att vi kommer samtidigt," sade Josef och skrattade lite. Skrattet var mer ett panik skratt och inte för att det var roligt. 

"Nämen nej hörni, nu får ni ju skärpa er!" sade Alex och log mot sina kollegor. Det blev tyst i någon sekund och Alex först på Josef som blinkade åt henne. Hon tittade sedan ned i marken, hennes humör ändrade helt. "Plus, att Josef har precis gjort slut med Cissi" sa Alex och svalde hårt. Alex glada blick och lysande ögon hade istället blivit tomma när de mötte Josefs. Josef svalde hårt och nickade lätt, Alex och Josefs ögonkontakt var intakt. De andra kollegorna kollade på varandra med frågande ögon, innan Alex gick därifrån och in på sitt kontor. Hon ställde händerna i skrivbordet och lutade sig framåt, hon kände ett par tårar rinna ned längst hennes kinder. Tårarna torkade hon bort direkt, hon ville inte visa sig som svag på jobbet och framförallt inte framför Josef. Någon timme passerade och alla jobbade på som vanligt, Alex hade inte velat lämna kontoret efter det som hände. Helt plötsligt knackade på Alex dörr och hon hann inte reagera förrän Josef stod på kontoret. Han svalde hårt och kollade ned i marken. "Josef?" frågade Alex och försökte få ögonkontakt med honom. "Hade jag kunnat gå lite tidigare idag?" frågade Josef och blicken var fortfarande fastklistrad i marken. "Ja, absolut, har det hänt något?" frågade Alex som kollade oroande på Josef. Josef skakade försiktigt på huvudet och hans ögon blev glansiga. "Men Josef var inte så löjlig!" sade Alex. "Min brorsa har tydligt hamnat på sjukhus, jag måste köra dit" sade Josef och deras blickar möttes.

Alex nickade och såg hur jobbigt det var för Josef, hon reste sig av och gick fram mot honom. De stod en bit ifrån varandra och Alex tittade på Josef, det tog ett någon minut innan Alex gav Josef en kram. 

"Kan du köra själv?" frågade Alex när hon släppte kramen. "Nej, men Steinar kör mig, det är lugnt" sade Josef. "Ring mig sedan, okej?" sade Alex och Josef nickade innan han gick ut ur Alex kontor. Josef och Steinar kom fram till sjukhuset och de satt kvar i bilen. "Är du säker på att du inte vill att jag ska följa med dig in?" frågade Steinar och Josef skakade på huvudet. "Näe det är lugnt, men du detta kan ta ett tag så jag kan ta en taxi hem" sade Josef och Steinar var på väg att protestera. "Steinar jag klarar mig jag lovar, tack för skjutsen" sa Josef och hoppade ut ur bilen. Han gick in på sjukhuset och han möttes av en sjuksköterska. "Hej, kan jag hjälpa dig?" frågade sköterskan och log mot Josef. "Hej, min bror Tobias Eriksson blev inskriven för ett tag sedan" sade Josef. "Ja, då vet du omständigheterna, men jag ska ta dig till hans rum" sa sköterskan och de började gå bort mot rummet. När de kom fram möttes de av två vakter och Josef lyfte på huvudet som ett hej. "Vi måste visitera dig" sa vakten och började visitera Josef, de kände hans pistol och tog den direkt ifrån honom och visade den. "Smart, du vet att det är olagligt att gå runt med pistol" sade vakten. "Jag vet att ni inte är hans ordrar vakter så detta kommer bli löjligt för er" sade Josef och började rota i sin ficka. Han tog upp sin polislegitimation och vinkade in en gest för att få tillbaka sin pistol. Vakten sade inte mer utan gav Josef pistolen och gick in till Tobias. 

  "Tjena brorsan" sa Tobban och log lite. "Vad fan har hänt?" frågade Josef och satte sig bredvid honom. "Det uppskattas inte av alla på kåken att man har en brorsa som är polis" sa han och skrattade lite. Skrattet gjorde mer ont än gott, han la handen på sin mage. "Hur gick det med Cissi?" frågade Tobban. "Det är slut" svarade Josef kort och kliade sig lite i bakhuvudet. "Vadå?" frågade Tobban. "Nej men i och med Cissi kan jag ha sårat tjejen som kan vara det bästa som någonsin hänt mig" svarade Josef. "Vem är det då?" frågade Tobban. "Värst vad du vill veta mycket" sade Josef och skrattade lite. "Har man sagt A så får man säga B" sade Tobban och log mot Josef. "Min chef" sa Josef och tittade på Tobban med ett leende på läpparna. Tobban log tillbaka, han förstod bara på Josefs ansiktsuttryck att hon betydde mycket. Ett par timmar gick förbi men Josef var tillslut tvungen att åka, klockan var runt fem och han fick inte vara där längre. Han tog upp telefonen och råkade trycka på Alex och Josef hann inte lägga på utan Alex svarade direkt. 

"Hej Josef" sade Alex. "Tja Alex, jag skulle egentligen ringt en taxi men råkade ringa dig" sa Josef och småskrattade. "Jaha, var ska du?" frågade Alex. "Jag ska hem" svarade Josef. "Har du varit på sjukhuset tills nu?" frågade Alex. "Ja, det blev så, jag kunde inte lämna honom" sa Josef som började sparka i grusen. "Du Josef, jag kommer och hämtar dig istället" sa Alex. "Okej om du pallar" sa Josef. De sade hejdå och lade på. Josef stod vid vägen och väntade på att Alex skulle komma och ett par minuter senare rullade hon in på parkeringen. Josef öppnade dörren och hoppade in i bilen. "Vill du hem eller?" frågade Alex och tittade på Josef och sedan tillbaka på vägen. "Ja... eller hade du något annat förslag?" frågade Josef. "Du lyssnade på mig igår och jag kan lyssna på dig idag" sa Alex och tittade på Josef som tittade på henne. "Okej, men vi kan ta ett glas vin" sa Josef. De körde hem till Alex lägenhet och ställde bilen där innan de gick ned i stan. De tog den första bästa restaurangen de såg och satte sig ned på uteserveringen. "Så hur var det med honom?" frågade Alex. "Ja, jo det var ett ganska djupt sår och så men han kommer vara på benen och ett par dagar" sade Josef och log mot Alex. "Varför blev han knivhuggen?" frågade Alex nyfiket. "Nej men jag var där för någon dag sedan och någon hade fått nys om att jag var polis. Det var väl inte så uppskattat" sa Josef och tittade på Alex.

"Du får inte ta skulden för detta Josef, det är inte ditt fel" sade Alex och la huvudet på sne. "Såklart det är, detta var första gången på jättelänge jag var där. Vilket var positivt på något vänster och sen blev han knivhuggen" sa Josef och hans ögon blev glansiga igen. Alex lade handen på Josefs kind och han tittade på henne. "Det är inte ditt fel" sa Alex och Josef nickade svagt. Josef och Alex släppte inte ögonkontakten, både Josef och Alex kände hur det kokade på insidan.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hoppas ni gillar denna! Jag håller på att skriva för fullt på den andra och min plan är att det ska bli en väldigt lång sista del på den! Så det är därför det tar lite tid. Men jag har en del som redan är fixat på denna så jag publicerar denna så länge och kommer fortsätta på denna ett tag.

Kramar Flisan