Finns det ett oss?

Kapitel 40- Vi älskar ju varandra

Alex hörde mummel utanför, Josef och de andra var tillbaka. Hon låste upp och gick ut till spegeln, hon torkade bort mascaran som fanns under hennes ögon och gick tillbaka ut. När hon var på väg tillbaka till sitt kontor såg hon att Josefs saker var borta. Resten av gruppen satt på sina platser och pratade. "Hej Alex" sa Steinar och log. "Hej" sa Alex som försökte tvinga fram ett leende. "Vart är Josef?" frågade Alex och svalde hårt. Bara säga att hans namn var jobbigt. "Han åkte hem, han mådde jätte illa. Vi trodde han skulle säga något till dig" sa Jenny. "Han kanske har messat mig, jag har inte ljudet på" ljög Alex. "Mådde han illa imorse också eller?" frågade Martin och Alex blev paralyserad. Hon visste inte vad hon skulle svara. "Ehhh...jag..jag..vet inte" fick Alex tillslut fram och kliade sig lite i håret. Både Martin och Steinar märkte att något var fel och gav varandra en delad blick av oro. Alex gick tillbaka in till sitt kontor och tittade på sin telefon. Inget. Han hade inte skrivit till henne. Alex var nära på att ringa honom, men hon visste inte vad hon skulle säga. Att han inte fick åka? Att hon saknade honom, det hade inte ens gått tjugofyra timmar. Skulle hon säga att hon fick panik imorse när hon inte hittade honom? Men det var ju hon som bad honom att gå, en knackning hördes på dörren och Alex flög ut ur sina tankar. Hon såg Martin komma in genom dörren och log lite. Torkade tårarna som hade runnit. 

"Alex..." började Martin. "Jag mår bra" sa Alex direkt, snabbt, nästan för snabbt. "Alex, vi bryr oss om dig. Du och Josef kom inte in tillsammans idag. Du vet inte hur han mådde imorse. Du visste ju inte ens att han var på jobbet. Hans ögon var röda och svullna. Dina är också det, plus att du grät när jag gick in genom dörren", förklarade Martin. Alex tog ett djupt andetag. Tittade upp från skrivbordet och hennes ögon mötte Martins. Hennes ögon var glansiga och fyllda med tårar. "Det har varit svårt sedan SU utredningen" sa Alex och torkade tårarna som var på väg att lämna hennes ögon. "Fredén har försökt få Josef att tro att det är hans fel att jag hamnar i skit och att det är bättre för mig om han flyttar till Malmö." sa Alex och suckade. "Sa Fredén detta?" frågade Martin som lät smått irriterat. "Ja tydligen" sa Alex och ryckte på axlarna. "Jag vill att du kör hem Alex och pratar med Josef. Tro mig det var bättre för dynamiken i gruppen när ni två var ett par än var det är nu. Denhär SU utredningen har inte gjort gott för någon av er" sa Martin och Alex nickade. Ytterligare en knackning hördes på dörren och Steinar kom in. "Lollo och Ricard är här" sa Steinar och Alex nickade. "Säg till dem att de kan komma in. Jag lovar att lösa detta Martin" sa Alex och log. Det var inget fake leende denna gången. "Jag ska leta reda på Fredén" sa Martin och reste sig från stolen. "Fredén?" frågade Steinar samtidigt som de gick ut från Alex kontor.

Martin & Steinar

"Ja tydligen ska Fredén ha varit på Josef om att åka till Malmö och att han bara förstör för Alex. Det ska han skita i" sa Martin. "Ja, Josef är ett superbra komplement till vår grupp. Jag följer med dig" sa Steinar samtidigt som han gick in i hissen tillsammans med Steinar.

Alex och SU

"Snälla slå er ned" sa Alex och kände hur pulsen ökade. "Vi såg inte Josef här", sa Ricard. "Han mådde inte helt bra idag, så han gick hem. Jag tror att ni kanske har ett besked?" sa Alex. "Jo men det stämmer, det har vi" sa Lollo och Alex nickade. Hon tog ett djupt andetag och svalde hårt. Här kanske det blev avgörande oavsett om Josef skulle sticka till Malmö eller inte. "Vi har pratat lite med era kollegor och de sa att den enda gången man märkte att ni var ett par, det var när du blev skjuten" förklarade Lollo. "Vi vet att Fredén erbjudit Josef ett jobb i Malmö, vi ser ingen anledning till varför han skulle behöva ta det. Inga riktlinjer krävs för er. Ni sa som det var, ni är ett par och ni är professionella på jobbet" sa Ricard. Alex pustade ut, det var som hon kunde andas lättare på något sätt. Det var precis detta hon behövde höra. "Okej, tack så jättemycket" sa Alex och log samtidigt som hon ställde sig upp och skakade Ricard och Lollos händer. De gick ut och Alex föll ned i stolen igen. Tårarna rann sakta och hon hade ett leende på läpparna. Det var inget som kunde påverka deras relation. Nu behövde Alex bara finna modet att åka hem till Josef och berätta för honom. Hon behövde kunna kolla på honom utan att bryta ihop och utan att all irritation satt kvar från igår. Hon tog ett djupt andetag, hon plockade ihop sina saker och tog jackan i handen. Det var varmt ute nu, inte som tidigt imorse. "Jag åker bara iväg en stund" sa Alex och hennes kollegor nickade och sa hejdå. Hon ställde sig i hissen som kändes som om den tog en evighet, hoppade in i bilen och körde mot deras lägenhet. Hon körde mot Josef, men hon hade ingen aning om vad hon skulle möta när hon öppnade lägenhetsdörren