Finns det ett oss?

Kapitel 25-Väggen

"Här var det folk" sa Oskar glatt och tittade runt i rummet. "Detta är mina gamla kollegor Åsa, Johan och Harald" sa Alex och log. Alla från Beck- gruppen hälsade på innan de tittade på Josef och Alex. "Har ni nyheter?" frågade Josef. Martin nickade och tittade mellan Alex och Josef. "Vad vet ni?" frågade Alex. "Tydligen så är det den här Mokhtar som har beställt mordet på Josef. Det har redan börjat ryktas inne på fängelset att det var Alex som hade blivit skjuten..." sa Martin och tittade på Josef. "Vem fan har han haft kontakt med där inne?" sa Josef irriterat och pekade på väggen. "Josef" sa Alex för att försöka lugna ned honom. "Eller de sa ju inte ordagrant Alex Bejier, de sa nån fucking kärring" sa Martin. Man såg på Josefs blick hur ilskan växte. "Vi vet också att Hassims fru hade en relation med Mokhtar och att de nu har ett barn ihop. Vi tror att de försöker rekrytera honom och kanske be honom avsluta vad som påbörjats" sa Jenny. "Mokhtar sa att du skulle dö snart" sa Steinar. Det var droppen för Josef, han kravlade försiktigt upp ur sängen och försvann ut i korridoren. "JOSEF!" skrek Alex efter honom men fick inget svar utan dörren stängdes igen. "Helvete" sa Alex i en suck samtidigt som hon försökte resa sig. "Jag tar honom" sa Steinar och gick ut genom dörren. Josef hade försvunnit in i Hassims rum. "VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR! DU ÄR EN AV MOKTHARS JÄVLA LAKEJER SOM TROR ATT DU KAN GÖRA VAD FAN DU VILL! VET DU VAD DU ÄCKLAR MIG. NÄMNER DU ALEX BEIJERS NAMN TILL NÅGON SÅ LOVAR JAG ATT DET ÄR DET SISTA DU GÖR!" skrek Josef samtidigt som han höll ett hårt grepp om Hassims sjukhusskjorta. Steinar gick fram till honom och drog honom ut från rummet. Josef slet sig loss, slog av ilska hårt i väggen innan han sjönk ned till golvet. Han satte sina händer i pannan och var helt tyst. "Josef vad sägs som om vi fixar lite sen lunch till Alex och de andra. Jag vet att du bara vill finnas här för henne just nu men du behöver en paus" sa Steinar och la handen på Josefs axel. Han nickade och ställde sig upp. Han gick tillbaka in i rummet och fram till Alex sängkant. 

"Vad har hänt med din hand?" frågade Alex oroligt. "Jag slog honom inte, jag lovar" sa Josef som hade börjat lugna ned sig lite grann. Han svepte sin hand över Alex kind. "Jag och Steinar drar och fixar lite mat. Vill du ha något speciellt?" frågade Josef. "Överraska mig" sa Alex och log. Hon tog tag runt Josefs nacke och kysste honom. "Vi ses om en stund Beijer" sa Josef och kysste Josef en gång till innan han och Steinar försvann ut genom dörren. Ett leende flög över hennes läppar och flera ansikten tittade på henne. "Så Alex nu när han har lämnat kan vi prata lite allvar, hur fan tänkte du egentligen?" frågade Åsa. "Vad menar du?" frågade Alex och gav henne en frågande blick. Åsa tittade mot dörren och Alex förstod exakt vad hon menade. "Du tror att jag bad dig om det för att jag gillade honom?" frågade Alex. "Är inte det uppenbart?" frågade Åsa. "Eh, nej. Jag anställde honom först och sen vilka känslor som växte mellan mig och Josef kunde jag inte styra över" sa Alex. "Du kunde förtränga dem" sa Åsa. "Vilket jag gjorde till en början." sa Alex och korsade armarna. "Och han har ett jävla temeramet också Alex" sa Åsa. "Ja men ändå är han otroligt bra polis och han är ett helt perfekt komplement till vår grupp" förklarade Alex. 

"Ja, jo kanske det...men nu har ni en relation också" sa Åsa. "Vet du vad Åsa, nu räcker der! Josef och jag är professionella på jobbet och just nu har han tagit tjänstledigt i någon vecka. Nu får det räcka med alla dina anklagelser" sa Alex irriterat och Åsa sjönk längre ned i stolen och nickade. "Ni ser ut att må bra tillsammans Alex" sa Johan och log. "Vi gör verkligen det, jag vet inte när jag mådde så bra och hade så roligt med en människa sist" sa Alex och log. "Du förresten innan jag glömmer det. Vi träffade Majid imorse och vi berättade vad som hade hänt. Han sa att han kanske skulle komma förbi senare," sa Harald och Alex nickade. Jenny tittade på Alex och lyfte på ögonbrynen, Alex förstod exakt vad hon syftade på. Josef. "Jag måste bara säga hur tacksam jag är för att ni tog er tid att komma hit" sa Alex och log åt sina gamla kollegor. "Vet du vad vi gjorde det med nöje Alex" sa Åsa. Alex log och nickade försiktigt, Martins telefon började plötsligt ringa och han svarade i ett svep. "Ja, det är Beck" hörde Martin säga med telefonen mot örat.