Finns det ett oss?

Kapitel 21- Förlåt

"Okej" sa Josef och tittade på läkaren. "Hon är ute ur operationen och om några timmar vet vi mer", förklarade läkaren. "Var är hon nu?" frågade Josef sammanbitet. "Hon är bara ett par rum ned" sa läkaren och log. "F..får vi vara där?" frågade Josef och läkaren nickade. "Absolut" sa läkaren och log. Josef reste sig ur sängen och började gå ned med läkaren bakom sig. "Vänster här" sa läkaren och Josef öppnade dörren. Där inne låg hon, det såg ungefär ut som om hon sov. Josef kände hur tårarna fyllde hans ögon och han såg nästan inte Alex längre. Han blinkade lätt och tårarna föll ned längs hans kinder. Han satte sig på en av stolarna och tog tag om Alex hand. Han hörde hur hans kollegor kom in i rummet, han släppte handen och torkade tårarna. Josef svalde hårt och lade sitt ansikte i sina händer. "Kan du äta lite nu?" frågade Jenny och Josef skakade på huvudet. "Det är mitt fel" sa Josef och tittade upp mot hans kollegor. "Josef, du kan inte säga att det är ditt fel" sa Oskar. "Det var mig de ville ha inte Alex. Men vi var tillsammans i min lägenhet när det hände. Hon tyckte vi skulle åka hem till henne men jag protesterade, jag ville inte riskera att de visste var hon bodde" sa Josef. Han drog stolen närmare Alex säng och tog tag om hennes hand. "Jag vill att vi tar reda på vem mannen som sköt jobbar för. Någon som kan tänka sig åka in till stationen och jobba lite" frågade Martin. "Absolut, jag vill sätta dit dem som gjorde detta" sa Steinar. "Jag kan hänga på Steinar" sa Jenny och Martin nickade. "Jag kan börja hitta information om honom som sköt", sa Aida och Martin nickade. "Oskar du och jag åker till Josefs lägenhet och ser vad vi kan få fram" sa Martin och Oskar nickade. "Jag stannar här, jag ska ringa Alex bror. Hade ni velat ta med er Alex telefon" frågade Josef och Oscar nickade. "Jag ringer så fort jag vet något" sa Josef och log mot Martin och Oskar. Alla gick ut från sjukhusrummet och det var bara Josef kvar nu. Han tyckte på något sätt att det var skönt att det bara var han kvar. Han ställde sig upp och kysste Alex på pannan. "Jag älskar dig" viskade han försiktigt medan hans tårar rann längs kinderna. Klockan var runt åtta och Josef tog upp sin telefon. Han hittade snabbt ett nummer till Paul Beijer och tryckte på det. "Hej! Det är Paul Beijers kontor. Vad kan jag göra för dig?" frågade något som Josef trodde var en receptionist. 

"Hej, jag heter Josef Eriksson och jobbar på mordroteln i Stockholm. Jag måste prata med Paul, det gäller hans syster Alex Beijer", förklarade Josef. "Absolut, jag kopplar dig vidare till Paul", sa receptionisten. "Paul här" svarade Paul. "Hej, jag heter Josef Eriksson, jag jobbar med Alex. Du är hennes bror väl?" frågade Josef. "Ja, det är jag" sa Paul. "Alex blev skjuten i natt och har precis blivit opererad. Jag tänkte att du ville veta" sa Josef och bröt i rösten. "Tack, jag kommer så fort jag kan. Jag har ett par möte jag inte vill ställa in oavsett hur mycket jag hade velat" sa Paul i telefonen. "Jag vet inte om du kommer in, men ring så möter jag dig" sa Josef innan de sa hejdå till varandra. Josef satt på stolen nära Alex, han drog försiktigt sin hand i hennes panna och på kinden. Han lutade sig fram och gav henne en kyss på kinden innan han tog tag i hennes hand igen. "Alex, jag vet att du inte hör mig men... jag vet inte hur jag ska klara av att säga detta när du har vaknat. Du är det bästa som någonsin hänt mig och jag är så tacksam att det har blivit vi två efter all denna tid. Vi har bråkat en hel del innan vi hamnade där vi är idag. Du är min trygga punkt i livet och du är min familj. Du och Tobban då. Det var mitt fel att du hamnade där du är nu och jag vet att du inte hade velat att jag skulle klandra mig själv. Men det var mitt fel. Du skulle inte ha varit hos mig inatt." sa Josef och ett par tårar föll ned längs hans kinder. Josef lutade sig bakåt i stolen och höll fortfarande i Alex hand. Hans ögon föll ihop och han somnade i stolen. När Oskar och Martin kom dit nån timme senare vaknade Josef till. "Tjena" sa Josef försiktigt. "Hej" sa Martin. "Är det kaos i lägenheten eller?" frågade Josef. "Ja, det är väl det, jag fick med mig lite saker som jag tror att du kan behöva de kommande dagarna och jag fick också med mig Alex väska och telefon" sa Oskar och log. "Tack Oskar" sa Josef och log. "Har du hört något än?" frågade Martin och Josef skakade på huvudet. "Vad är klockan?" frågade Josef. "Strax efter tio" sa Martin och Josef nickade. 

"Poliserna som du pratade med innan är här igen, jag ser efter vad de vill" sa Martin. Josefs telefon ringde och det var Paul. "Jag ska bara gå och öppna för Alex brorsa" sa Josef som reste sig upp. Huvudvärken satt kvar och han blev lite yr när han reste sig upp. Han gick försiktigt ut till ytterdörren där han mötte Paul. "Tjena Josef" sa Josef som kisade för ljuset. "Hej Paul, trevligt att träffas" sa Paul och skakade Josefs hand. De gick in igen och Paul tittade på Josef. "Så du och Alex är kollegor eller?" frågade Paul. "Ja, eller vi är tillsammans" sa Josef och log lite. Paul nickade och Josef svängde in i Alex rum. När Josef tog klivet in till Alex rum möttes han av ett par gröna trötta ögon. Josefs tårar började rinna längs hans kinder. Han gick fram till Alex och satte sina händer på hennes kinder. "Du är vaken" sa Josef som fortfarande grät. Alex drog honom närmare sig och gav honom en kyss. Alex hade också börjat gråta men torkade dem fort efter Josefs och hennes kyss. "Hur är det?" frågade Josef oroligt och satte sig i stolen bredvid Alex. "Det är helt okej, jag har inte så ont nu. Men jag får väl smärtlindrande" sa Alex och log lite. "Hej Alex" sa Paul och gav henne en kyss på kinden. "Hej Paul" sa Alex lite förvånat men glatt. "Har ni ringt de andra?" frågade Josef. "Jag tänkte göra det nu" sa Oskar och reste sig upp. Alex tittade upp i Josefs hår och såg resterna av blodet. Ett par tårar rann längst hennes kinder och hon tittade på Josef. Deras ögon möttes och hon sträckte armarna i luften. Josef lutade sig över henne och gav henne en kram. 

"Jag älskar dig" viskade Josef. "och jag dig" viskade Alex tillbaka. "Josef poliserna ville..." började Martin när han gick in i rummet och såg sedan en vaken Alex. "Alex!" sa han glatt. Alex log försiktigt och Martin lade en hand på Alex axel. "Förlåt, jag vill inte vara oförskämd, jag är så oerhört tacksam att ni alla är här. Jag skulle behöva prata lite med Josef i enrum" sa Alex och log åt Martin och sedan Paul. Alla nickade och lämnade paret i enrum. "Förlåt Alex" sa Josef. "För vadå? Josef , du räddade mitt liv" svarade Alex och ett par tårar föll. "Han hade skjutit" sa Alex och kände hur tårarna blev fler. "Du skulle aldrig sovit hos mig inatt sa Josef. "Jo Josef, annars tänk så hade du dött!" sa Alex upprört och både Josef och Alex tårar rann längs deras kinder. Alex lyfte försiktigt på sin kropp och flyttade sig åt sidan. "Vad gör du?" frågade Josef. "Jag vill ha dig nära" sa Alex och Josef nickade. Han ställde sig upp och gav Alex en kyss. Han öppnade dörren så de andra kunde komma in. Han möttes av Steinar och Jenny som såg väldigt glada ut. Alex visade att Josef skulle sätta sig i sängen vilket han gjorde. "Alex! Du är vaken" sa Steinar och gav henne en lätt kram. 

"Vi har varit så oroliga!" sa Jenny och log. "Ni är så fina" sa Alex. Alex tog tag i Josefs hand och lade sitt huvud på hans bröst. "Jag har med mig mat till dig" sa Jenny och pekade på Josef. "Vadå har du inte ätit?" frågade Alex oroligt. "Nej, jag mådde jätte illa" sa Josef och ett par tårar föll som han torkade bort väldigt fort. "Det kan ju bero på att du slog i huvudet, har du ont?" frågade Martin och Josef skakade på huvudet. "Lite bara och blev lite yr innan" sa Josef. "Vadå vad har hänt?" sa Alex och lyfte huvudet och tittade på Josef. "Han svimmade" svarade Aida. Stenarna gav Josef mat som Alex tvingade honom att äta. Efter ett tag kom läkaren in och Beck-gruppen fortsatte med sina arbetsuppgifter. Martin och Oskar stannade med Paul, Alex och Josef. Alex gav Josef en kyss på kinden innan hon lutade sitt huvud mot hans bröst och somnade. Josef slöt också ögonen och på ett par minuter sov båda två.