Finns det ett oss?

Kapitel 19- Alex

Alex. De satte sig i bilen och körde till sjukhuset, Josef höll inne tårarna. Han ville inte visa sig svag, inte inför Alex. Hon stannade bilen och tittade över på Josef, hon tog hans hand. Josef gav Alex ett litet leende innan han nickade. Hon gav honom en kyss på kinden och de öppnade bildörrarna. De hoppade ur och gick tillsammans hand i hand in på sjukhuset. Josef såg överallt poliser som svärmade och släppte Alex hand snabbt. Det var samma vakter som sist och han gick fram till dem. De mötte en sköterska som förklarade att Tobban var på operation och läget såg kritiskt ut. Josef sjönk ned i en stol och han lät ett par tårar falla från hans kinder. Alex tittade på honom och gav Josef en kram. Hon satte sig på stolen bredvid och lät Josef luta huvudet mot hennes bröstkorg. Hon kysste honom lätt på kinden och tog tag i hans hand. "Det kommer gå bra" viskade Alex i Josefs öra. "Tja" sa Josef. "Tjena" sa vakten. Josef sträckte ut sina armar och särade lite på benen så de kunde visitera honom. "Hon är också polis" sa Josef och vakten nickade. "Vad heter du då?" frågade vakten. "Alex Beijer" svarade Alex och väntade på att de skulle visitera henne också. "Alex Beijer, singel?" frågade vakten. "Nej" svarade Alex och följde med Josef in i Tobbans rum. "Tjena Brorsan och inte ensam ser jag" sa Tobban glatt när Josef kom in i rummet. "Alex Beijer" sa Alex och log mot Tobban. Tobban log mot Alex innan han vände huvudet mot Josef. "Så detta är chefen" sa Tobban och flinade åt Josef. Josef nickade och kliade sig i nacken. "Hon är väl det" sa Josef och log. "Hur mår du?" frågade Josef som blev mer allvarlig. "Det är okej" sa Tobban och nickade. "Du ser inte så okej ut" sa Josef och satte sig ned på en stol bredvid Tobbans säng. "Jo, jag är okej Josef, men jag måste säga en annan sak" sa Tobban och svalde hårt. "Vadå?" frågade Josef. "Där är ett par killar som precis fått förflyttning och de snackade om dig", förklarade Tobban. "Vad sa de?" frågade Josef. "Att de hade koll på dig och att det snart smäller. Jag satt där men de har inte en aning om att du är min bror", förklarade Tobban. "Va i helvete" sa Josef och tittade upp på Alex. "Är de killarna från när du jobbade undercover?" frågade Alex. "Förmodligen" sa Josef och drog med handen i pannan. 

"Det kommer gå bra,vi får sova hos mig" sa Alex och log. Josef nickade lätt. "Så brorsan har erkänt sina känslor för dig nu?" frågade Tobban och flinade lite. "Vadå har han pratat om mig?" frågade Alex som små log. "Ja, det har han, när jag la inne på sjukan sist så kom han hit. Han var helt upprörd, men inte för att han hade gjort slut med Cissi utan för att ni hade bråkat", förklarade Tobban och Alex log. Josef skämdes och blev rödlätt i ansiktet. "Du, han var ganska sotis han också" sa Alex och flinade åt Josef. "Okej nu tror jag att vi ska vara tysta här" sa Josef och ställde sig upp. Josef gick närmare Alex och satte sina händer runt hennes midja. "Vad hände denna gången?" frågade Josef och nickade mot Tobban. "Helt ärligt Josef så vet jag inte" sa Tobban och log. "Fan du måste vara försiktig, du har väl permis snart?" frågade Josef. "Om typ två veckor" sa Tobban. "Fan vad kul" sa Josef. "Då får jag väl sova hos dig?" frågade Tobban. "Vi får se vad chefen säger" sa Josef och tittade på Alex. "Du får ta soffan, sängen är full! sa Alex och skrattade. Tobban skrattade också men skrattet blev smärtsamt för honom. Alex och Josef stannade en stund till hos Tobban, Josef ville inte lämna honom helt ensam hela natten. Han visste också att de var tvungna att åka hem . Josef kramade sin bror hejdå och Alex vinkade till Tobban och log. "Superkul att äntligen träffas" sa Alex och Tobban nickade. "Ja verkligen" sa Tobban. "Ta de försiktigt brorsan" sa Josef och Tobban nickade. Alex och Josef gick ut från sjukhuset och satte sig i bilen. Josef tog ett djupt andetag och hjärnan drog igång. "Var skulle vi sova inatt?" frågade Alex och startade bilen. "Fan Alex, jag vet inte" sa Josef och drog handen över pannan. "Men vi sover hos mig" sa Alex. "Men tänk så förföljer de oss, så vet de var du bor. Jag tror inte det, Alex." sa Josef och tittade på Alex. "Okej men då sover vi hos dig. För det är ju inte så svårt att hitta var du bor" förklarade Alex och Josef nickade. De körde hem till Josefs lägenhet och Josef var orolig efter vad Tobban hade berättat. Tänk så gör det honom illa eller ännu värre, tänk så gör de Tobban illa. Josef hade en tanke om att det var dem som hade misshandlat Tobban ändå. Den enda skillnaden var att de gjorde det så pass diskret så att ingen skulle misstänka dem. De satt i soffan och Josef hade försvunnit bort i sina egna tankar när Alex kom med mat till dem. 

"Josef" sa Alex och tittade oroligt på sin pojkvän. "Förlåt...jag fastnade i mina tankar" sa Josef och log. "Ät nu" sa Alex till Josef, han tog upp sin tallrik och började äta av pastan. Alex och Josef hade lagt sig i soffan bredvid varandra, Josef höll Alex nära sig och bara njöt av hennes närvaro. Han placerade ett par kyssar längst hennes hals och Alex njöt av Josefs beröringar. "Alex Bejier, du är det bästa som någonsin har hänt mig" sa Josef och Alex vände sig om. "Jag älskar dig Josef" sa Alex och strök sin hand över Josefs skäggstubb. "Jag älskar dig också" svarade Josef och gav Alex en lång och mjuk kyss. Det var dessa kyssarna som fick både Alex och Josef att känna hur menade de var för varandra. Men det var också genom sina kyssar, beröringar och sina samtal som de förstod hur mycket de behöver varandra och hur ingen av de bryr sig om vad någon på kåren tycker. Klockan var strax efter elva när de gick in och lade sig i sängen, Josef lade sig tätt intill Alex och de somnade i varandras armar. Mitt i natten vaknar både Josef och Alex av en smäll. Josef och Alex drog snabbt på sig lite kläder och gick ut för att titta efter. Han tog tag i sin pistol och laddade den. Alex gick bakom Josef och de kikade försiktigt. Han hör Alex ta ett djupt andetag och Josef vänder sig om. Han har pistolen i högsta hugg när han ser en man stå med en pistol riktad mot Alex huvud. Josef andas tungt, helvete. Det var just detta han var rädd för. "Snälla, jag tror jag vet vad du vill mig. Men snälla prata med mig och sänk vapnet" sa Josef och försökte få kontakt med mannen. "Vet du vad du har gjort? Vem du har satt dit?" frågade mannen upprört. 

"Ja, jag vet exakt vad jag har gjort. Men hon är oskyldig, lämna henne utanför" sa Josef bestämt. "Hon kanske är oskyldig, men hon betyder något för dig och blir därför viktig för mig", förklarade mannen. "Snälla bara lägg ditt vapen så kan vi bara prata med dig och jag" sa Josef i en lugn ton. Josef känner hur både stressen och pulsen ökar. Han är inte redo, han vill inte förlora Alex, hon är det bästa som någonsin har hänt honom. Men för att kunna rädda Alex så vet han att han måste hålla sig skärpt. Verka lugn fast han skriker på insidan, visar han för mycket känslor är det kört. Mannen slår till Alex med pistolen i huvudet och Josef ser hur Alex blick försvinner från honom. Oron stiger men han ser att hon andas, fortfarande. Josef hinner knappt reagera innan pistolen är vänd mot Alex huvud igen. Josef vågade inte göra några hastiga rörelser. "Snälla bara släpp Alex så kan vi bara prata du och jag i lugn oro" säger Josef. "Om vi gör såhär istället jag poppar din lilla hora och sedan kan vi snacka!" sa mannen högt. "Håll käften!" skrek Josef. "Vi ska se hur det känns för dig" sa mannen och laddade vapnet. Josef tog ett djupt andetag och Alex gjorde detsamma. "Nu lägg ned ditt vapen långsamt på marken" sa mannen och Josef gjorde som han sa. Ale slöt sina ögon och därefter hördes två skott.