Finns det ett oss?

Kapitel 20- Skotten

Josef höll sin pistol i ena handen och sprang fram till Alex. Hennes ögon var ännu öppna och Josef föll över henne och lade tryck på hennes mage. Helvete Josef hade fullständig panik, bredvid Alex lade en man som blivit skjuten i axeln. Han andades fortfarande. Josef tog upp telefonen och slog in 112."Hallå, jag heter Josef Eriksson, jag är polis på mordroteln i Stockholm och jag är på Tavastgatan på söder. Jag har två skjutningar, en man och en kvinna." sade Josef till kvinnan i telefon samtidigt som Josef fortsatte att hålla tryck på Alex. Josef har kvar kvinnan på 112 på högtalare. Mannen försökte sträcka sig efter sin pistol men Josef lyckades sparka bort den från honom. Alex ögon gick från att stängas till att öppnas till att stängas igen. "Alex! Stanna med mig! sa Josef och fick ögonkontakt med Alex. "Josef..." fick Alex svagt fram. "Jag är här, stanna med mig Alex. Ambulansen kommer snart" sa Josef och tittade på Alex. Hans händer låg på Alex mage, det var blod överallt. Strax därefter hörs sirener utanför och massor av sjuksköterskor sprang in i lägenheten. Josefs tårar rann ned längs hans kinder och de försökte putta väck honom från Alex. 

Han blev totalt paralyserad och tårarna fortsatte att rinna. En polis tog tag om Josef och förde bort honom från Alex, han stretade emot och lyckades komma loss. Ambulanspersonalen bar ut Alex och Josef hoppade in efter dem. "Vad heter hon?" frågade en av ambulanspersonalen. "Hon heter Alex Beijer" svarade Josef och tårarna rann längs hans kinder. På ett par minuter var de framme på sjukhuset och Josef blev tillsagd att stanna i väntrummet. Han hade täckt blod på hans t-shirt och hans shorts. Händerna drog han i pannan och fick nu blod i där också. Han tog upp sin telefon och gick in i samtalslistan. Det första namnet han såg var Martin och tryckte på numret. Klockan var runt tre när Martin flög upp av telefonen som ringde, han kollade inte ens vem det var utan svarade direkt. "Ja, det är Beck", sa Martin i telefonen. "Hej Martin.. de..de är Josef... A.. Alex har..blivit...skjuten" fick Josef fram samtidigt som han föll ned i en stol. "Vad säger du?" frågade Martin upprört. Hade han hört rätt? Att Alex Beijer blivit skjuten. "Jag är på sjukhuset, jag tror hon opereras nu" sa Josef gråtandes. "Josef jag kommer in" svarade Martin. "Här är några poliser som vill prata med mig" sa Josef. "Vänta på mig, jag är där om några minuter" sa Martin som redan hade rest sig ur sängen. Han lade på och tog ett djupt andetag. Helvete Alex har blivit skjuten. Martin drog snabbt på sig kläder och tryckte in Steinars nummer. Steinar svarade och Martin berättade vad som hade hänt. På fem minuter stod Steinar bil utanför Martins lägenhet. Inger satt i framsätet så Martin hoppade in där bak. "Hur fan hände detta?" frågade Steinar och Martin bara skakade på huvudet. Paniken växte hos både Martin och Steinar, det var deras kollega som blivit skjuten. Det var för helvete Alex Beijer som hade blivit skjuten. Steinar parkerade bilen och sprang till ingången där han möttes av ett par poliser. 

"Ingen är för tillfället välkommen in" sa Polisen och Steinar visade sitt legg. "Steinar Hovland, jag tillhör Alexs grupp. Josef Eriksson har ringt. Martin och Inger Beck kommer också. Vi SKA IN!" sa Steinar och polisen nickade. Steinar ryckte upp dörren och såg Josefs nacke. Steinar gick fram till honom och lade handen på hans axel. Josef hoppade till och vände sig om. "Josef vad fan har hänt?" frågade Steinar och såg Josefs blodiga kläder. "Jag...jag ... är Martin här än?" frågade Josef. "Josef, jag är här" svarade Martin som såg Josefs kläder och händer. "Du kom, vi måste tvätta av dina händer" sa Inger. "Vems blod är det?" frågade Martin. "Det är Alex" sa Josef och ett par tårar föll ned längs Josefs kind. Inger tog med sig Josef till närmaste vask och sköljde av hans händer. Hela vasken fylldes med blod och Josef drog sig ifrån vasken. Josef föll till golvet och satte sig med huvudet mellan benen. Steinar och Martin gick fram till honom och drog upp honom från golvet. De satte sig i ett eget rum, Steinar gav Josef vatten men han tackade nej. "Josef, du borde åka hem och byta om" sa Martin men Josef skakade på huvudet. "Jag skulle aldrig låtit henne sova hos mig" sa Josef. "Vad menar du?" frågade Steinar som tittade fundersamt på Martin. "Jag och Alex har haft en relation i ett par veckor nu" sa Josef och både Steinar och Martin nickade. "Jag och Alex var med min bror igår på sjukhuset. Han berättar att det är killar som vill hämnas på mig. Han sa att de hade sagt att de snart smäller" förklarade Josef. "Så de var hemma hos dig inatt?" frågade Steinar. "Ja... jag och Alex vi vaknade av en smäll. Vi båda gick upp och rätt var det var stod det en man med pistolen mot Alex huvud. Jag bad honom lägga pistolen gång på gång men han lyssnade inte. Jag hukar mig ned för att lägga min egen pistol och lyckas skjuta honom i axeln. Samtidigt som han faller till golvet skjuter han Alex", förklarade Josef. Martin och Steinar blev båda tagna av att höra hur Alex blivit skjuten. Josefs tårar föll längs med hans kinder. "Var blev hon skjuten Josef?" frågade Steinar. "I magen, jag höll tryck fram tills ambulansen kom. Men om jag bara inte hade låtit henne sova hos mig", förklarade Josef. "Så kanske de hade dödat dig istället" sa Martin. Josef nickade långsamt och torkade bort tårarna från hans kinder. De knackade lätt på dörren och två poliser kom in. "Hej, vi skulle behöva prata med Josef" sa polisen. "Ja, absolut" sa Martin. Poliserna satte sig ned medan Steinar och Martin gick ut från rummet. Josef berättade samma sak som han nyligen berättat för Martin och Steinar. 

"Har du hört något?" frågade Steinar Inger. "Ja..hon opereras fortfarande. Det ser inte så bra ut" sa Inger och ett par tårar föll längst hennes kinder. Steinar blev tyst och han såg ut att vara i chock. Han bara stod där helt stilla, Inger gick fram och kramade om honom. Steinar tog tag om Ingers midja och höll hårt. Klockan var nästan fem och ingen av dem hade ätit något. Martin tog upp sin telefon och slog in Oskars nummer. "Tjena Martin" sa Oskar yrvaket. "Du Oskar..." började Martin och Oskar svalde hårt. Martin och Oskar hade jobbat ihop så länge att han förstod på Martins tonläge att något inte stämde. "Vad har hänt?" frågade Oskar. "Alex har blivit skjuten" sa Martin i en djup suck. Oskar reste sig från sängen och lade handen i pannan. Han började gå fram och tillbaka i sovrummet. "Okej..."svarade Oskar och kände hur en tår föll. "Hade du velat komma med lite mat och kläder. Jag ska ringa Jenny och Aida också" sa Martin. "Absolut, jag kommer. Vad har hänt?" frågade Oskar. 

"Vi förklarar allt när du kommer, Josef kommer nu, jag måste prata med honom" sa Martin och lade på. Oskar kände hur pulsen ökade i takt med magknipen. Han ville inte förlora en kollega till. "Steinar, ring Aida och Jenny. Jag ska prata med Josef" sa Martin och lade handen på Steinars axel. Steinar nickade försiktigt och tog upp telefonen. "Hur e de Josef? Förlåt det var en dum fråga. Oskar kommer med kläder till dig" sa Martin och satte sig på en stol bredvid Josef. En läkare kom ut och Josef ställde sig upp. "Hur är det med henne?" frågade Josef. "Hon opereras fortfarande, det har uppkommit vissa komplikationer", sa läkaren. Josef nickade och men det var som läkaren sade var dovt. Han kände hur benen inte längre kunde bära honom och allt svartnade. "Helvete!" skrek Martin.

Josef vaknade ungefär en halvtimme senare i en sjukhussäng, han öppnade ögonen och såg alla sina kollegor sitta i stolar runt honom. Alla såg nedstämda ut och det tog ett par minuter för Josef att förstå vad som hade hänt... Josef satte sig upp i en hastig rörelse och kände hur det bultade i huvudet. "Ta det försiktigt" sa Jenny och ställde sig upp. "Vad hände?" frågade Josef. "Du svimmade för drygt en halvtimme sedan", förklarade Martin. Josef nickade försiktigt och drog handen i huvudet. "Har ni hört något?" frågade Josef men Steinar skakade på huvudet. "Mannen som sköt är ute ur operationssalen" sa Martin och svalde hårt. Josef nickade och reste sig från sängen. "Jag har med mig kläder till dig" sa Oskar och gav dem till Josef. "Tack" sa han och tog påsen från Oskar. Han öppnade dörren från rummet och gick in på toan. Han såg sig själv i spegeln, han hade blod överallt. Alex blod. Han kände hur det blev svårare att andas. Han satte sig på golvet och allting spelades upp i huvudet på honom igen. Nu grät Josef, inte lite smått som han gjort innan. Josef var totalt förstörd.

Josef

Tänk så överlever hon inte, tänk så får jag aldrig mer se hennes fina ansikte. Jag kanske aldrig mer får se henne le. Aldrig mer berätta hur mycket jag älskar henne och aldrig känna hennes läppar mot mina. Jag kommer aldrig kunna överleva utan Alex vid min sida. Hon väckte en sida hos mig som jag inte visste fanns.

Josef tog ett tag och satt i sin ensamhet, han tog ett par djupa andetag innan han reste sig upp. Han drog av sig sina blodiga kläder och bytte om till kläderna han hade fått av Oskar. Han tvättade av sitt ansikte och sina händer och armar. Han hade fortfarande blod överallt men han orkade inte bry sig. Det enda som han orkade bry sig om just nu var att han ville träffa Alex. Han ville vara med Alex. Det var det enda som han hade ork att bry sig om. Han tog ett par djupa andetag innan han gick ut från toaletten och gick tillbaka in till rummet där hans kollegor satt. "Vi har mat till dig" sa Oskar men Josef skakade på huvudet. "Nej tack, jag är inte hungrig" sa Josef. "Du måste äta" sa Jenny. "Jag äter när jag vet att Alex mår bra igen!" sa Josef och höjde rösten. Han kände hur det bultade i huvudet och att det började snurra runt honom igen. Han tog tag i sängkanten och satte sig försiktigt ned. Steinar gav honom lite vatten men Josef nekade honom också. Steinar stretade emot och gav Josef vattnet ändå, han tog det och drack lite grann. En knackning hördes på dörren och en läkare kom in. "Jag har nyheter om er kollega Alex Beijer" sa läkaren och tittade ned i golvet. Josefs puls ökade och kände sig illamående.