Finns det ett oss?

Kapitel 9- Lika svartsjuk som jag

 De körde iväg mot de olika ställena, Oskar och Jenny körde direkt iväg mot familjen. Det var ett fint hus med stor infart och man såg att det var ännu större trädgård. Jenny stannade bilen och båda hoppade ut, gick upp för trappan och ringde på. En kvinna i morgonrock öppnade och tittade förvånat på Oskar och Jenny. "Hej?" sade kvinnan förvånat. "Hej jag heter Jenny och detta är min kollega Oskar. Vi är från polisen. Hade vi kunnat komma in?" frågade Jenny artigt och kvinnan släppte in dem. Jenny och Oskar satt i köket och kvinnan serverade kaffe. Hon och hennes man satt vid sidan om varandra. "Er son Adam. När försvann han?" sa Oskar och tittade mellan paret. "För några veckor sedan" svarade mannen. "Vi tror.." sa kvinnan och tittade på hennes man. "Eller jag tror att Adam åkte iväg med hans...pojkvän. Henrik vill inte tro mig men jag är säker" sa Kvinnan och både Oskar och Jenny nickade. "Nu är det såhär att vi har hittat en man i 25-årsåldern död på skeppsholmen. Han har ingen identifikation på mannen eller liknande." sade Jenny och kvinnan svalde hårt. "Har ni någon bild på honom?" frågade Henrik som hade sitt huvud sänkt i bordet. "Ja men bara efter att mordet har begåtts" sa Jenny. "Det skiter jag i... jag vill se dem" sa Henrik samtidigt som han darrade i rösten. "Henrik... det där är väl inte så smart tänk så..så" sa kvinnan. "Jag bryr mig inte Anna... jag vill veta om det är vår son!" sa Henrik upprört samtidigt som han slog i bordet. "Okej Henrik, ta ett djupt andetag så visar min kollega dig bilderna" sa Oskar och Henrik nickade. Jenny tog upp bilden från mappen och visade det för Henrik, han tog tag i bilden och brast i tårar. Han visade den för sin fru som grät lika mycket som honom. Jenny och Oskar gav dem någon minut. "Hade ni orkat komma in till stationen och berätta om er sons försvinnande?" frågade Jenny försiktigt. "Kan vi ta det imorgon?" snyftade Anna försiktigt. "Ja, det låter bra, vi skulle också behöva en identifikation av kroppen på plats", sa Oskar. "Vi löser det imorgon, allt för att hitta vem som dödade honom" sa Henrik som hade tårar rinnande längs hans kinder och höll om sin fru tajt. Oskar och Jenny körde därifrån och ringde Alex på vägen för att berätta det som de fått reda på under tiden med familjen. 

De samlades i mötesrummet och sist in var Josef och Steinar, de såg lite stressade ut och satte sig ned på varsin stol. Josef tittade upp mot Alex som stod med sina glasögon på, hon tog av dem. Log försiktigt mot Josef som log tillbaka innan de startade. "Mannen som blev mördad heter Adam Kaspersson, han försvann för ungefär två veckor sedan och mamman var säker på att han åkte iväg med sin pojkvän medan pappa var skeptisk", förklarade Oskar. "Jag upplevde det som om han var emot det" sa Jenny och tittade upp mot Alex som nickade. "Sa ni Adam?" frågade Steinar och han vände blicken mot Josef som höjde på ögonbrynen. "Ja..." sa Jenny försiktigt. "Konstigt" sa Josef och lutade sig tillbaka på stolen. "Vadå?" frågade Alex och deras ögon möttes igen. Deras puls ökade och Josef svalde hårt, han var på väg att glömma hennes fråga men kom snabbt tillbaka till verkligheten. "Kolla kusinen berättade att den här killen Jacob dårå hade betett sig underligt för ett par dagar sedan. Han hade först varit borta i några veckor tillsammans med sin pojkvän Adam. Kommit hem sagt att han måste iväg och sen dess har han inte sett honom" förklarade Josef. "Det Här var ju intressant och en jävla slump. Aida , kolla upp allting du kan om Adam, Kaspersson och Jacob..." sa Alex och tittade upp på Josef. "Berg" svarade Josef. "Och Jacob Berg, jag ska fixa en husrannsakan hos honom också. Hörni försöker hitta så mycket information som möjligt, hittar ni fler familjemedlemmar, prata med dem och kompisar. Kolla upp tidigare skolor och jobb. Alla som kan vara till hjälp för att hitta Jacob Berg pratar ni med! Josef , du och jag åker till rätts nu" sa Alex som hade full fokus på jobbet för en gång skull. Alex och Josef stack ut till bilen och körde mot rätts.

Alex

Det var ganska skönt att äntligen få slappna av lite och göra det som jag verkligen tycker är roligt. Att jobba. Jobbet har alltid varit flykten från allt det jobbiga och allt det sociala. Man har kunnat lägga så mycket ork och tid man har velat på jobbet. Gå 110% alltid. Allt det sociala utanför har jag tyckt varit ganska skönt att slippa. Gå på dejter och sånt, men sen jag träffade Josef så...är allting så annorlunda. Jag vill känna hans närhet hela tiden och jag vill känna hans armar runt min midja. Hans läppar på mig, trots att det inte har hänt ännu...Längtan jag har efter Josef är enorm.

"Alex! " Lever du eller?" frågade Josef och Alex kom tillbaka från sina tankar. "Jadå allt är lugnt, jag tänkte bara." sa Alex och tittade på Josef. "Något du vill dela med dig av?" frågade Josef och Alex skakade lite lätt på huvudet och log stort. Det var nästan som om Josef fattade fast han egentligen inte hade en aning om vad Alex menade. Han lade sin ena hand på hennes lår och drog den sakta upp och ned. De var framme på rätts och Alex kunde äntligen andas normalt igen. Har han ingen aning om vad han gör med henne. De gick in och gick reda på att han varit död i högst ett par dagar. Han har under dessa dagar legat i någon typ av plastpåse inomhus innan mördaren placerade offret på den öppna platsen. När Josef och Alex var klara på rätts hade hon också fixat en husrannsakan som Jenny och Oskar åkte ut på. Steinar var på en av Jacobs gamla skolor och pratade med lärare och liknande. De var nästan framme vid polishuset när Alex telefon ringde. "Hej Martin! Något nytt?" frågade Alex. "Här är en man som söker dig, han sitter på ditt kontor" sa Martin och Alex blev lite frågande. "Tack Martin, vi ses snart" sa Alex. "Det gör vi" sa Martin innan hon lade på. Josef blev nyfiken och Alex berättade vad Martin hade sagt, de trodde att de var något vittne eller någon som hade fått upp Alex namn när de sökte på oss. De gick in i polishuset och tog hissen upp. När hissdörrarna öppnades såg hon Carl stå där. "Ska jag följa med dig?" frågade Josef men Alex skakade på huvudet. Josef tog hennes hand och klämde den hårt innan han kysste henne på kinden. Josef satte sig på sin stol och gav inte blicken från Alex. "Vad fan gör du här?" frågade Alex och la armarna i kors. "Alex min vackra Alex" sluddrade Carl. "Va fan är du full?" frågade Alex irriterat, hon ville jobba. "Bara lite" sa Carl. "Gå" sa Alex. "Kom hit Alex!" sa Carl samtidigt som han drog Alex med sig och kysste henne. Josef flög upp ur stolen och slet upp dörren till Alex kontor, han tog tag i Carls jacka och slet honom därifrån och ut i hissen. Josef kände hur han stank, Josef tryckte på ettan och åkte med ned. Han slet ut honom till parkeringen och sedan en bit bort. Han ville inte riskera att någon såg. Han laddade och slog honom ett par gånger innan Josef gick tillbaka in. Han gick in på Alex kontor och hon satt och jobbade som vanligt. "Tack för hjälpen" sa Alex. "Det är min skyldighet och det kändes ganska bra", förklarade Josef. "Du är fan lika svartsjuk som mig" viskade Alex till Josef som bara skrattade och gick tillbaka ut till sin plats.