Finns det ett oss?

Kapitel 6-Kan vi prata?

Alex

Fan hur kunde allt bli såhär? Jag var rädd för att om vi skulle starta en relation så skulle alla på jobbet tycka till. Varken jag eller Josef hade ju mått bra av det där och sedan fungerar det inte att vi försöker hålla oss isär, jag drar mig till honom. Det är som att vi är två magneter som är ständigt dragna mot varandra. Men som idag är det som att den ena magneten vänder på sig och vi stöts istället bort från varandra. Fan, det gör ont på riktigt och det är ju för jag älskar honom. Om jag inte hade varit så rädd för att säga till honom att jag älskar honom, men vi är i ett yrke där vad som helst kan hända. Tänk så att jag förlorar honom, vad fan gör jag då? Nej, Alex, tänk inte så nu, du måste tänka positivt.

Alex tårar började rinna när hon hade nått Josefs lägenhet, hon gick av och hängde hans jacka runt armen och väskan i handen. Hon slog in hans portkod och gick upp till hans lägenhet. Hon knackade hårt en gång denna gången. Hon kunde inte vara så mesig denna gången. Ett par sekunder senare öppnade Josef dörren, hans ögon var röda och svullna. Han sa inte ett ord men visade henne in i lägenheten. Hon tog av sig sina skor och hängde sin rock och hans jacka på varsin krok, hon satte hans väska på bordet och kollade över på Josef som hade satt sig i soffan. 

"Jag tog med mig dina saker" sa Alex samtidigt som hon snörvlade. "Tack" sa Josef kyligt. "Kan vi prata?" frågade Alex inbjudande och tittade över på Josef. Hans ögon fastklistrade på en punkt på tv-bänken och han släppte inte den. "Du var ganska tydlig innan Alex, vad finns där och prata om?" sa Josef irriterat och kyligt, han vände inte ens blicken och kollade på Alex som grät. "Jag gjorde ett misstag, okej Josef? Såklart känner jag samma som dig, den där längtan efter varandra och hur min puls ökar varje gång vi står nära varandra. Såklart vill jag träffa dig mer än resten av kollegorna på jobbet och nej om du trodde jag låg med Carl har du fel. Jag kunde inte sluta tänka på dig hela kvällen. Jag insåg väl lite sent att jag..när du låg med Cissi..så..blev jag...eller ja... jag blev arg, ledsen, jag vet inte." sa Alex men Josef svarade inte, hans tårar rann längs hans kinder och han hade fortfarande inte ögonkontakt med Alex. "Josef, jag är rädd. Typ, jätte rädd, vad alla ska tycka, vad alla ska tänka. Men jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Det jag känner för dig är så starkt. Så fort jag ser dig spricker det upp ett leende på mina läppar och jag ser ju att det gör det på dina också. Jag vill ju vara med dig." sa Alex och Josef tittade äntligen upp på henne. Alex bröt ihop och föll nästan till golvet men Josef fångade henne innan dess. Han kramade henne och nästan bar henne i hans armar. "Så ja, jag har dig nu" sa Josef medan han strök Alex rygg försiktigt. Efter ungefär tio minuter av att bara hålla om henne så tittar Alex upp. Josef ledde henne till soffan och de satte sig ned med flätade händer.

  "Alex allt du sa, jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har aldrig ångrat att jag låg så mycket med en tjej som med Cissi. Att du och jag skulle hamna där vi gjorde efter det så skulle jag aldrig gjort det. Men om jag inte hade gjort det hade du aldrig kommit hem till mig och då hade vi kanske inte suttit här idag tillsammans och du kanske inte hade sovit hos mig den kvällen. Ingen av oss vet hur det här kommer gå, men det är okej för vi går igenom det tillsammans. Det finns fortfarande så mycket som vi måste fundera ut, men det ända jag vet just nu är att jag vill inte fundera ut det själv. Hur det kommer bli mellan oss det vet vi inte men vi tar det i vår egentakt och så ser vi var vi hamnar Alex, men vi håller det hemligt för att allt med SU utredningar och våra kollegor kommer inte bli bra för oss nu." sade Josef och Alex nickade medan ett par tårar föll ned från hennes kinder. "Det låter jättebra och jag uppskattar verkligen allt du sa... för Josef detta är inte som en vanlig kompis relation. Jag har aldrig varit svartsjuk innan, men med Cissi du skulle bara veta" sa Alex som skrattade samtidigt som hon torkade sina tårar. Josef tog upp sin hand och drog den försiktigt över Alex kind innan hon tog tag i den och de kramades. De la sig på soffan tillsammans i varandras armar, efter alla känslor som båda släppt ut så sjönk energin i deras kroppar, inom kort hade både Josef och 

Alexs ögonlock stängts och de hade somnat. Efter ett tag hade klockan hunnit bli strax efter sju och Josef och Alex vaknade av att hennes telefon ringde. Alex satte sig upp yrvaket och svarade snabbt. "Vi..jag kommer så fort jag kan" sa Alex och lade på... "Vad händer?" frågade Josef och gnuggade sig i ögat. "Vi har ett mord" sa Alex och tittade på Josef och flinade åt hans trötta ansikte. "Vart då?" frågade Josef och ställde sig upp. "Skeppsholmen, han hittades tydligen i vattnet" sa Alex och ställde sig upp. Hon gav Josef hans väska och han gav Alex sin jacka. Alex var på väg att öppna dörren men vände sig om och kollade upp på Josef som stod bakom henne, de fick ögonkontakt och båda log.

  "Jag kör och vi tar min bil" sa Alex bestämt och Josef flinade åt henne. "Okej då" sa Josef innan de gick ut genom dörren. Josef gick bakom Alex men gick snabbt ikapp henne och hon flätade deras händer. Alex tittade upp på Josef med ett litet leende på läpparna och han log tillbaka. De satte sig i bilen och på vägen ringde Alex upp Steinar. "Hej Steinar!" sa Alex glatt i telefonen. "Hej Alex!" svarade Steinar på andra sidan luren, "Vem är det?" hörde man en kvinnlig röst i bakgrunden säga. Josef kollade på Alex med en fundersam blick, båda kände igen rösten men kunde inte sätta finger på vem det var. "Steinar hallå?" sa Alex och Josef höll sig för skratt. "Ja..ja jag är kvar. Vad sker?" frågade Steinar som harklade sig i telefonen. "Mord på Skeppsholmen, jag och Josef är på väg dit nu" sa Alex. "Ja, jag drar direkt in på kontoret" sa Steinar och lade på... "Vem var det i telefon?" frågade Josef. "Jag vet inte om rösten kände jag igen väl. Just nu kan jag bara inte sätta finger på vem det är" sa Alex samtidigt som hon funderande.