Finns det ett oss?

Kapitel 23- Hur blev det ni?

"Sorry" sa Alex och log lite. Hon mådde bra av att alla var samlade trots omständigheterna, men hon mådde som bäst när det bara var hon och Josef. Klockan var runt fem och Inger hade tagit med sig mat. "Vill ni ha lite?" frågade Inger och log. "Ja tack" sa Alex och log. "Ska inte du ha Josef?" frågade Inger oroligt. "Nej tack, det är bra" sa Josef och log. "Josef, du har ju knappt ätit på hela dagen sa Alex och tittade upp mot Josef. "Nej och efter vad som hände i lägenheten" sa Oskar. "Vad hände i lägenheten?" frågade Alex oroligt och Josef gav Oskar en irriterad blick. "Inget hände i lägenheten" sa Josef och bilderna från lägenheten och natten kom tillbaka igen. Josef blundade hårt, inga tårar fick släppas nu. Han ville finnas där för Alex. Alex gav Josef en orolig blick innan hon tog tag i hans hand. Han öppnade ögonen igen och log försiktigt mot Alex. "Du äter i alla fall" sa Alex bestämt. "Inger vad är vi skyldiga dig?" frågade Aida. "Det löser sig" sa Inger och log. Hon gav varsin låda med nudelwok till Josef och Alex. "Såå.. förlåt, jag kan verkligen inte låta bli. Hur länge har ni varit ett par?" frågade Jenny och flinade. "Jag väntade på den där" sa Alex och skrattade. 

"Vi vill veta" sa Aida och flinade. "Ska du eller jag ta den?" frågade Alex samtidigt som hon tog lite av sina nudlar. "Du kan ta den" sa Josef lite nedstämd. Det var nästan bara Alex som reagerade på hur Josef var. Han hade förmodligen varit sån här hela dagen och natten. Han brukade också vara så här på jobbet ibland, men aldrig med Alex. "Kör du" sa Alex, hon tyckte att han behövde tänka på något annat. Hon ville se honom le. "Okej, det var så här. Ni alla var med efter att vi löst mordet där Cissi var inblandad. Hela gruppen förutom jag träffas sedan i Martins stuga. Alex kommer med taxi till mig efter att hon har varit hos er och vi sitter uppe och pratar." sa Josef. "Jag sover dock ensam i Josefs säng den natten. Han sov på soffan" sa Alex och lyfte pekfingret i luften. "Sen tror jag vi ses dagen efter igen. Sen går det ett tag och det är dött. Alex går på dejt med någon man och jag blir svartsjuk. Vi bråkar, Alex säger att vi inte kan vara tillsammans, jag blir arg. Hon kör hem till mig och sen dess är det vi" sa Josef och log. "Vi kanske ska lägga till en sak.." sa Alex och harklade sig. "Vadå?" frågade Josef. "Ni vet när Josef blev avstängd eller var under utredning. Det var efter han räddat Oskar och mannen dog. Då var vi ganska nära att kyssas men jag backade. Nu när vi träffades andra gången kunde jag inte släppa honom." sa Alex och log. "Men vadå? Ni bråkade och hon körde hem till dig?" frågade Jenny som inte riktigt förstod den delen av historien. "Vi bråkade på jobbet och jag stormade därifrån. Jag lämnade mina saker och allt på jobbet" sa Josef samtidigt som han åt lite. "Sen pratar jag med dig och tvingar dig att åka till Josef" sa Steinar. "Ja exakt. Jag åker hem dit. Sen berättar jag först hur jag känner för dig eller ja, du hade ju redan sagt hur du kände" sa Alex och tittade på Josef som log.

Alex

Äntligen fick jag Josef på andra tankar, jag hade väl förstått på de andra att han inte hade tagit det så bra när jag blev skjuten. Det är väl inte så konstigt egentligen, jag hade inte varit människa om det var på andra hållet.

"Så det var min förtjänst att ni blev tillsammans?" frågade Steinar och skrattade lite. "Man kan väl säga det" sa Alex och skrattade lite. "Men vänta en sak förstår jag inte" sa Oskar. "Vadå?" frågade Josef. "Du berättade om en tjej du hade träffat som var så perfekt men hon ville inte träffa oss än...var det?" frågade Oskar och pekade på Alex. Josef nickade och åt lite av sin mat. "Inger vill du veta något roligt?" frågade Alex och Inger tittade upp på Alex. "Shoot" sa Inger och viftade med handen. "Jag och Josef var ute och åt. Detta var innan ni berättat att du och Steinar var ett par. Vi såg er på restaurangen tillsammans och ni såg mer än vänliga ut" sa Alex och flinade lite. "Med ni menar du...?" frågade Inger. "Mig och Josef" sa Alex och tittade upp på Josef. Hans ansikte hade bleknat och blicken fastnade på ett ställe i golvet. Alex satte sig försiktigt och kände hur smärta strålade i hela kroppen. Hon vred sig försiktigt och tittade på Josef. "Är du okej?" frågade Alex. Josef var på väg att börja prata men ställde sig istället upp och sprang till toan. Han kräktes två gånger på raken. Bilderna i huvudet hade börjat upprepa sig igen. Allt han såg framför sig var en blodig Alex som knappt såg ut att leva. Han såg också hennes blod överallt. På golvet, på hans händer och hans armar. Alex var på väg att kliva upp ur sängen när Steinar stoppade henne. 

"Du ska vila och jag kollar till honom" sa Steinar och Alex ville streta emot men smärtan var för hög. Hon lade sig tillbaka i sängen med en orolig blick. Steinar knackade lätt på toa dörren och Josef öppnade. Steinar gav honom sin tandborste som Josef tog emot. "Hur är det med dig?" frågade Steinar. "Det är lugnt, jag är okej" sa Josef och tvingade fram ett leende. Steinar förstod direkt att Josef inte var redo att prata. Han ville inte pusha honom utan det är bättre att låta Josef komma till honom när han behöver. Efter att Josef hade borstat sina tänder tog han en tuggummi innan han gick tillbaka ut till resten. "Hur är det?" frågade Alex oroligt. "Jag är okej" sa Josef och log lite. 

Tårarna fyllde Alex ögon, men hon torkade dem snabbt. Deras kollegor förstod att det var dags för dem att lämna. Josef och Alex behövde för tillfället lite andrum från allting. Det ingen annan förstod var att det enda det behövde för tillfället var varandra. Men det som Alex och Josef förstod men inte deras kollegor var att det var inte bara för tillfället de behövde varandra utan det var alltid. De behövde varandras närvaro, de behövde tystnaden som de fick när de var med varandra. De behövde känna varandras beröringar och känna hur pulsen steg varje gång deras ögon möttes. De behövde också samtalen med varandra. Det var två stängda böcker som öppnade sig för varandra. Det som Josef hade insett nu var att Alex var nära att försvinna mitt framför ögonen för honom. Tanken på att förlora Alex är skrämmande för Josef. Han vill verkligen inte att det ska hända.

När Alex och Josef var ensamma hjälpte Josef Alex till toan, så hon kunde fixa sig för att sedan kunna sova. Hon stod och borsta sina tänder och Josef fanns där som stöd när hon behövde honom. Josef lade sig i sängen och Alex efter honom. De kurade ihop sig i den lilla sjukhussängen nära varandra. Alex gav Josef en kyss och de tittade på varandra. "Josef, sluta nu, vad är det som händer?" frågade Alex oroligt. "Jag har sedan jag var i lägenheten och hämtade saker fått upp bilder på när du lade där. Alla tankar i mitt huvud började snurra första gången jag fick upp bilderna i huvudet. Jag tycker det är jobbigt att jag behöver se dig sådär" sa Josef och drog försiktigt på Alex kind. "Men Josef, det där är väl inte så konstigt, du och jag älskar varandra. Vi är ett par och du ser mig i en situation där du vet att jag hade kunnat dö. Såklart det påverkar dig" sa Alex. "Jag fattar det Alex och just nu vill jag inte må som jag gör. Jag vill bara hjälpa dig" sa Josef. "Det gör du bara genom att du är här" sa Alex. Josef kysste henne i pannan och de somnade.