Invisible → o.m

kapitel 1

5/10/15

Jag satte mig tungt ner på den lilla träbänken i glaskuren i väntan på att bussen skulle nå just den här platsen så snart som möjligt, så jag slapp vistas ute i den outhärdliga kylan. Jag virade kappan tätare omkring mitt bröst i ett försök om att behålla lite av värmen jag byggt upp och för att undgå den bitande kalla vinden som konstant smet in under jackkanten. Samtidigt som jag borrade ner näsan i den mörkgröna halsduken som låg virad kring min hals halade jag upp mobilen ur ytterfacket på ryggsäcken som låg bredvid mig på bänken.

Bussen skulle anlända här om lite mindre än tio minuter enligt appen på min telefon, och jag kunde inte göra något annat än att hoppas på att något stod fel till och att tiden inte stämde helt.

Även fast knappt hälften av Sveriges befolkning tyckte det var kallt vid den här tiden, tyckte jag det var något fruktansvärt kallt för att vara början av oktober. Kanske berodde det mycket pågrund av hur kallblodig jag var, och hur enkelt jag blev kall och kylig. Säkerligen hade en hel del av anledningen något att göra med min sjukdom, psoriasis. Mycket pågrund av kylan hade jag idag gått för en lite varmare klädsel, och just idag involverade klädseln ett par svarta åtsittande jeans, en svart polotröja, en lång svart kappa som nådde sitt slut strax under mina knäveck, en svart tubhalsduk och ett par vita adidas skor med gröna detaljer på. Sedan hade jag även ett par svarta solglasögon på näsan, men det var mest som pricken över i:et på outfiten, och inte pågrund av ljuset.

Trots att klockan bara var strax efter sju på morgonen låg det fortfarande ett vagt mörker över gatorna och det mesta lystes upp av gatlamporna som var placerade här och var längst vägens kant. Jag som älskade sol och sommar, tyckte nästan att vinterns mörker var det värsta. Det kändes otroligt tråkigt att solen i princip aldrig riktigt gick upp, och att den enbart befann sig på himmeln några timmar innan den gick ner igen. Även fast jag tyckte om några saker som kom med vintern - till exempel familjens skidresor till Åre, och filmkvällarna som aldrig blev för många - föredrog jag för det mesta sommaren.

Jag justerade tubhalsduken om min hals och förde rastlöst pekfingret i slarviga cirkulära rörelser över lårområdet på mina svarta åtsittande jeans. Jag tvekade på om jag skulle hinna få upp drickyoghurt-flaskan och den brun spräckliga bananen ur väskan innan bussen kom. Pågrund av att jag försovit mig och glömt bort ankomsttiden av bussen hade jag istället för att som vanligt i lugn och ro äta frukost behövt rusa iväg mot busshållsplatsen som inte låg alltför långt ifrån vårt hus. Till en början hade jag enbart tänkt ta med mig yoghurten, men efter mycket tjat från mammas håll hade jag även fått med mig en banan, trots att jag hatade banan mer än något annat.

Gång på gång sneglade jag ner på armbandsuret kring min handled, och klockan hann bli tjugo över innan bussen rullade in framför kuren.

Med en lättad suck reste jag mig ifrån bänken och drog åt mig ryggsäcken med hjälp av dens axelband. Jag lät mobilen glida ner i framfickan på kappan samtidigt som jag kastade upp väskan högre över vänster axel och rörde mig framåt bussens öppna dörrar.

Precis som vanligt var det mesta av bussens bakre del nästintill helt fylld av tonåringar i min egen ålder som högljutt tjattrade om vad som hänt under långhelgen som precis nått sitt slut. Det var nästan alltid samma personer som satt längst bak och bokstavligen betedde sig som huliganer. Tjejer som fnittrade åt hur barnsligt killarna betedde sig, och killar som gjorde allt för att imponera på tjejerna.

Jag däremot, jag satte mig själv, nästan längst fram och pluggade in mina hörlurar för att slippa höra sorlet som befann sig runtom mig. Jag trasslade upp några knutar som bildats i hörlurarnas sladd och klickade sedan på första bästa låt i min spotify lista. Jag log nöjt när rösterna omkring mig avtog och ersattes med lugn och dämpad musik.

Mobilen som jag nyss lagt ner i mitt knä vibrerade lätt och gav ifrån ett bekant ljud, vilket resulterade till att min musik i öronen dämpades en aning och återgick inte förens sms signalen tynats bort. I en ren vana knappade jag fort in min fyrsiffriga kod för att komma in och kom direkt in på min tidigare sms konversation med min allra käraste vän Charlie.

Charlie var en av de få vännerna jag hade, och henne hade jag under flera års tid klassat som min bästakompis. De flesta av de enstaka vänner jag hade, hade jag känt majoriteten av mitt liv och bokstavligen växt upp med, och precis så var det med min vänskap till Charlie. Vi hade av en ren slump blivit kompisar under lekis och enda sen dess hållit en stark relation mellan oss. Sedan när det kommit till gymnasievalet hade vi för första gången på länge valt att gå separata vägar. Jag hade valt att gå humanistiska programmet med inriktningen av språk, medan Charlie valt att gå estet på en helt annan skola, som för övrigt inte låg jätte långt bort ifrån min. Dock var Charlie ett år äldre än mig, men då hon gått om en klass, så gick vi i samma årskurs. Hon fyllde arton i december, och jag hade precis fyllt sjutton.

Men trots att vi inte längre gick i samma klass eller på samma skola, hade vår relation förblivit densamma, kanske tillochmed hade vi blivit ännu bättre kompisar.

Hilda - vår gemensamma bästakompis - däremot, hon gick på min skola, fast i natur programmet och vi kunde träffas vid lunchtid nästintill varje dag, vilket var skönt. Då hade jag alltid en trygghet att finna i närheten.

07.22 - Charlie;

Jag och Hilda väntar på dig vid ropsten, k? puss å kram, skumbanan

Jag log smått åt smset och knappade sedan in ett kort och enkelt svar, med en sluthälsning liknande hennes.

07.23 - Jag;

Okejj, kram å puss, polisbuss

När jag väl lagt ner mobilen igen, denna gången med skärmen neråt vänd, vibrerade den för en andra gång och gav ifrån sig samma ljud. Fast denna gången gjorde jag ingen ansats till att svara, då jag alldeles strax skulle stiga av vid ropsten och inte ville pilla med den samtidigt - och dessutom skulle jag när som helst nu träffa dom båda.

Motvilligt tog jag mig av bussen med ett skutt och började röra mig med raska steg bortåt ingången. Jag visste mycket väl att jag inte var den enda som alltid steg av här, då de flesta på min buss gick på min skola eller i närheten - så därför gick jag lite extra fort bortåt plattformen där pendeltåget alldeles strax skulle sluta sig upp.

Jag blåste undan håret ur ansiktet och lyfte handen för att vinka mot de två bekanta gestalterna som nyligen fått syn på mig.

Hilda öppnade armarna när jag närmade mig och log stort. "Hej på dig!", Vi kramade om varandra länge och gungade samtidigt från sida till sida.

"Hej.", smålog jag och drog mig undan kramen, för att krama om Charlie också. "Åh vad fin du är.", sade jag med en mjuk och lugn ton när jag dragit mig undan den kramen också.

Hon fnissade mjukt. "Lika snäll och bedårande som alltid.", hon grep tag om min axel, då pendeltåget rullat in bakom mig utan att jag lagt någon uppmärksamhet alls på det. "Kom nu, vi vill väl inte bli sena till skolan, eller hur girls?"

Vår nya bok! Och ja, den här boken är skriven av mig och menkbry och vi båda är något otroligt exalterade för den här berättelsen. Vartannat kapitel kommer vara skrivet av mig, och vartannat av Meia. Men själva handlingen har vi kommit på tillsammans!

Detta är skrivet av mig, och då förstår ni nog att nästa kommer vara skrivet av meia.

Vi hoppas att ni kommer tycka om den. Kram på er. - Elvira