Invisible → o.m

kapitel 23

26/11/15

"Andrea kommer du?", sade min klasskompis Julia som stannat upp någon meter från skåps-längan där mitt skåp under denna terminen hållit till.

"Mm.", hummade jag lågt. Fort lade jag tillbaka biologiböckerna i skåpet, och bytte ut dom mot ett par nya, innan jag smällde igen skåpet efter mig, och drog ut nyckeln ur hänglåset. Jag justerade greppet kring skolmaterialet i min famn och drog i kanten på min tröja för att få ner den en aning, samtidigt som jag med små och korta steg rörde mig mot henne.

Egentligen umgicks jag inte riktigt med någon i min klass. De var inte riktigt min typ av vänner, men om jag umgicks med någon, så var det Julia. Vi var ganska lika vi två. Lite tillbakadragna och tysta, mer tänkare, än sånna som pratade. Dessutom verkade det inte riktigt som Julia heller klickat med någon i klassen, och kanske umgicks vi bara för att vi var såpass lika till sättet, och för att vi förstod varandra utan att säga något.

Gåendes vid Julias sida längst den avlånga, ganska smala korridoren mellan no-salarna och våra skåp , fick jag syn på några ur min klass, som satt i soffgruppen utanför lektionssalen och väntade på att bli insläppta. Jag funderade direkt på att gå och sätta mig bredvid de andra för en gångs skull, men innan jag hann göra något, så hade Julia slagit sig ner i en annan soffgrupp, någon meter därifrån. Och därför satte även jag mig där.

Julia lade ifrån sig sin skoldator och vecklade upp ett hopskrynklat papper framför sig, i sammanhanget som hon gav mig en kort blick. "Har du skrivit klart din uppsats?", frågade hon tyst, och vinklade återigen blicken neråt, mot pappret.

Jag skakade på huvudet och började tyst göra små cirkulära rörelser och mönster bredvid mig på soffan med pekfingret. "Nej inte än, har du?", svarade jag minst lika tyst, utan att lyfta blicken.

Hon hummade lågt, och i ögonvrån såg jag hur hon ryckte litegrann på axlarna och återigen lyfte blicken från pappret. "Har bara pyttelite kvar att skriva, så ja, snart." Hon följde mina fingrar över soffans dyna en stund, innan hon sänkte blicken igen och återgick till skolmaterialet.

Efter en stund slutade jag röra på fingret, och halade istället upp mobilen ur fickan på mina boyfriendjeans. Jag placerade den på bordet framför mig med skärmen uppåt, och förde fort in min fyrsiffriga låskod, då mitt fingerlås alltid verkade strula och sällan fungerade som det skulle. Först gick jag in på twitter, men då jag inte riktigt fann något intressant, gick jag ganska fort ut därifrån, och istället in på instagram. Jag gillade bara några enstaka bilder påväg ner för instagramflödet, och bestämde mig sedan för att lägga upp en egen bild på mitt konto.

Efter många om och men, och mycket tvek, beslutade jag mig för att lägga upp en bild på mig, Charlie och Hilda där vi låg nerkrupna under täcket i min säng, med texten "Vad skulle jag göra utan er två egentligen?" Efter att ha justerat bildens ljus, taggade jag dom båda i hörnet på fotot, och lade sedan ut den genom att klicka på den stora, blåa knappen längst ner på sidan. 

I ögonvrån såg jag hur Julia började samla ihop sina utspridda saker, och hur hon gjorde sig redo att resa på sig. Därför lyfte jag blicken, och fick omedelbart syn på vår spanska lärare Antonio som kom gåendes någon meter bort i korridoren. Han hade famnen fylld av böcker, och ovanpå det hela balanserade han sin dator, och även ett litet svart pennfodral. Det var knappt att hans syntes bakom bunten.

"Hola todos!" Hans mörka, men glada röst ekade mellan de kala väggarna, och blandades samman med ljudet av hans snabba steg över stengolvet. "Cómo estáis hoy?"

Fort reste jag mig upp med min skoldator och den genomskinliga pärmen, som innehöll mina spanska böcker och ett ljusblått skrivhäfte, hårt pressade mot bröstkorgen. "Hola Antonio.", sade jag ganska tyst i sammanhanget som jag med korta steg började röra mig bort mot lektionssalen, där spanskan för det mesta höll till.