Invisible → o.m

kapitel 11

16/10/15

Det var fredag, och jag vaknade klockan åtta på morgonen, istället för runt sextiden, då jag tillsammans med mamma skulle till hudläkaren för att göra min årliga koll. Mamma hade kontaktat den läkare jag haft under de senaste åren tidigare under veckan, med anledning av att min psoriasis förvärrats rejält under de senaste veckorna, i lagom takt med de allra första snöflingorna. Enligt nyhetsreportrarna på tvn var det ovanligt att snön kommit så tidigt i år, redan i oktober, den tjugoåttonde för att vara exakt.

Dessutom hade min hudsalva nyligen tagit slut, så därför behövde vi även ett nytt recept för den.

Jag besökte hud relativt ofta, men inte alls lika ofta nu som jag tidigare gjort. Det var mest för att kolla om något blev bättre, och chanser för mig att kolla på hur utslagen reagerade på olika saker såsom klor och annat.

Vi hade fått tid vid halv tio, vilket var ovanligt, då man oftast fick vänta i flera veckor på en passande tid.

Egentligen skulle jag börjat runt åtta, men i sammanhanget som mamma fått ett svar av läkaren under torsdagens eftermiddag, hade hon även skickat ett mejl till min lärare för att förklara situationen, och fått ledighetsansökan beviljad.

Även fast jag hade en lektion efter mitt läkarbesök, kändes det onödigt att komma till skolan för att vara där i en timme, och sedan åka hem igen. Och dessutom var en dag som denna en sån dag då jag verkligen inte ville gå till skolan, så därför kändes det skönt att jag slapp det.

Oftast kändes det bra när jag väl kom till skolan, då det för det mesta var momentet att ta sig till skolan som var som jobbigast. Men just idag, hade jag ingen skollust alls.

Egentligen hade jag behövt gå till skolan idag, då det var lov nästa vecka, och jag hade behövt hämta ett fåtal saker i mitt skåp, men nu fick jag strunta i det, och försöka lösa det på något annat sätt istället.

"Åh godmorgon, hur mår du?", sade mamma glatt när jag slog mig ner mittemot henne vid det rektangulära bordet. Hon lade tidningen lite åt sidan, och drog av sig läsglasögonen i sammanhanget som hon mötte min blick.

Jag skakade håret ur ansiktet och lade huvudet på sned med min knutna näve lutad mot kinden. "Helt okej.", svarade jag lågt samtidigt som jag gnuggade sömnen ur mina ögon och vinklade min blick aningen neråt. "Dudå?"

Hon hummade lågt, ryckte på axlarna och fladdrade leendes med blicken. "Pigg som en lärka! redo att bemöta dagen med en positiv inställning.", sade hon käckt och skakade skrattandes på huvudet. "Jag mår bra, tack som frågar."

Jag halade upp mobilen ur framfickan på mina jeans och placerade den med skärmen uppåt, framför mig på bordet. I kvicka rörelser tryckte jag in min fyrsiffriga kod, då mitt finger-lås alltid verkade strula och sällan fungerade. Jag stängde av mitt mobillarm, som egentligen skulle ringt om tio minuter, men när jag först vaknat för en stund sedan, visste jag att jag skulle somna om och säkert bli jätte sur och irriterad senare när tiden tickats ner till alarmtiden.

Och gick därefter in på aftonbladet för att se om något speciellt hänt under natten, vilket det inte gjort, och när jag inte fann något intressant där, gick jag istället in på instagram. Jag gillade enbart ett fåtal bilder av dom som jag scrollade förbi, varav två av dom lagts upp av Charlie med några timmars mellanrum.

Efter många om och men lade jag även upp en egen bild på mitt konto, med texten "man kan ju inte precis klaga på att man är ledig((:" Det var en bild mig, där jag satt på mitt golv framför min spegel, och med högra halvan av ansiktet dolt bakom mobilen och dens skal. Bilden hade jag tagit för några dagar sedan. Mina ben var bara, då jag var klädd i ett par pyjamasshorts, och strax ovanför mitt knä syntes några av mina psoriasis fläckar, och även några strax ovanför min ankel - men trots att jag var rädd för folks reaktion, valde jag att lägga upp den. Förr eller senare skulle jag bli tvungen att vänja mig vid tanken av att bli sedd som jag verkligen var och såg ut.