Invisible → o.m

kapitel 28

2/12/15

Morgonen därpå vaknade jag av att någon knuffade på mig, och om och om igen sade till mig att jag behövde gå upp. Min sömndruckna hjärna bad mig genast att ignorera ljudet och somna om, men då personen fortsatte tvingades jag tillslut öppna ögonen. Bredvid mig på den breda sängens kant satt Hilda, med hårborsten dragandes genom det långa, blonda håret och blicken fäst ner i mobilen. Då och då lossade hon borsten från håret, för att istället knuffa mig med den, utan att ens lyfta blicken.

"Jag är vaken, du behöver inte knuffas.", mumlade jag efter att ha kvävt en gäspning med handen och rullat över på sidan, så jag istället låg med ryggen vänd mot henne. "Vad är klockan?"

"Halv nio typ, och jag ska möta Molly vid bussen om tio minuter så .. ja du måste gå.", sade Hilda glatt, och bakom mig kände jag hur sängen sviktade, vilket tydde på att hon rest på sig. "Ta din tid, du vet ju vart du ska lägga nyckeln när du går, men du kan ju inte stanna här hela dagen - du har väl också skola, och jag kommer inte vara hemma förrän ikväll.", hörde jag henne säga, fortfarande lika glad på tonen som förut, utan en minsta tanke att det i mina öron uppfattades lite som bitchigt och nästan elakt.

Som om någon knäppt med fingrarna framför mig, blev jag klarvaken och hasade mig upp i en sittande position, för att strax därefter kasta benen över sängkanten. "Jag ska bara ta på mig, sen drar jag.", muttrade jag och sträckte mig efter mina jeans som låg ut och in på golvet intill sängens kant. Fort trädde jag benen i byxorna, och slängde så fort jag fått på mig dom, upp mitt hår i en slarvig bulle mitt på huvudet. "Jag är snart klar."

"Du behöver inte stressa sa jag ju, bara det inte tar tre timmar så.", muttrade Hilda, och lät denna gången lite mer sur och irriterad. "Du behöver inte bli sur, jag kan ju inte skolka bara för att du är här.", nästan snäste hon och blängde surt på mig i spegeln.

Tyst suckade jag, i sammanhanget som jag rättade till min t-shirt och började plocka ihop lite av mina saker som låg utspridda över hennes rum.

Inatt hade jag nämligen stannat över hos Hilda, mest för att vi dragit ut på tiden och för att jag känt mig för ledsen för att gå hem till min familj. Igår hade jag varit rejält ledsen över situationen med Ogge, och även fast Hilda hela tiden pepprat med negativa kommentarer om Ogge, så hade hon iallafall försökt att inte vara självisk för en gångs skull. Då hade hon faktiskt lyckats med att vara en gnutta förstående och tröstande, men nu kändes hon mer irriterad över att jag sovit över och förstört hennes morgonrutin, och detta gjorde att även jag blev irriterad.

"Jag är inte sur.", sade jag så lugnt som jag kunde, samtidigt som jag tryckte ner mobilen och mina hörlurar i ytterfacket på ryggsäcken som jag ställt upp på sängen. "Jag vill bara inte ställa till med problem, och det gör jag ju uppenbarligen."

"Sa jag det? nej!" Hon hade nu slängt upp sin väska över höger axeln och stirrade under tystnad på mig. Efter att hon strukit undan några ensamma hårstrån ur ansiktet och rättat till sin ljusrosa oddmolly blus, ryckte hon lätt på axlarna. "Vet du vad? Jag har inte tid för det här. Lås efter dig." Och med det sagt försvann hon ut ur sovrummet, och längre bort i huset.

Så fort jag blev själv kvar sjönk jag ner på sängen och begravde ansiktet i händerna med en suck. Jag kände mig oerhört frustrerad och ledsen, och såklart berodde inte allt detta på mig och Hilda, utan även på Ogge och skolan som varit lite väl mycket under en period nu. Det var en sådan dag då jag inte riktigt hade orken eller lusten att gå till skolan, alls. Och då både mina föräldrar och lärare var medvetna om att detta hände ibland, bestämde jag mig för att sjukanmäla mig för dagen.

Efter att ha skickat iväg ett sms till mamma och bockat mig som sjukanmäld på skolans hemsida, fortsatte jag med att plocka ihop mina saker.

Cirka tjugo minuter senare satt jag på bussen påväg hem. Hela färden från Hilda hem till mig tog ungefär en timme och tio minuter, beroende på hur dags jag ville åka, om jag åkte på kvällarna tog det oftast lite längre tid. Att åka buss var något jag lärt mig att tycka om, då jag numera gjorde det så ofta. Tidigare hade jag hatat att ta mig fram kollektivt, och helst alltid velat ha skjuts av mamma eller pappa vart jag än skulle - men nu, efter att jag åkt buss i cirka fem år, hade jag börjat tycka om det.

Jag tog först bussen från ett ställe som kallades Sköndalsbro, till gullmarsplan, vilket oftast tog ungefär en kvart. Därefter tog jag tunnelbanan från gullmars till t-centralen, och sedan därifrån till ropsten, och tillsist bussen hem från ropsten. Lite krångligt var det kanske, men det var inte precis som om jag hade något annat val om jag ville hem.

Det allra första jag gjorde när jag kom hem var att äta gårdagens rester till frukost, samtidigt som jag kollade på en halvdan film på tvn inne i mammas och pappas sovrum. När filmen väl nådde sitt slut diskade jag fort det jag använt, och gick sedan upp till övervåningen för att ta en snabbdusch. Duscha var något jag älskade att göra, speciellt om jag var ledsen eller kände mig hängig, på något sätt lyckades det oftast göra mig iallafall lite piggare.

Vid tolvtiden ringde pappa, och väckte mig som somnat i soffan framför en film. Han undrade mest hur jag mådde men ville också att jag skulle kolla om vi hade några ingredienser hemma som skulle behövas till kvällsmaten.

"Jag hoppas inte att detta beror på den där killen, hjärtat.", sade pappa ganska tyst och lugnt efter att jag berättat för honom vilka ingredienser vi hade hemma och vilka vi inte hade i nuläget. Jag förblev tyst under en stund, lite osäker på hur jag skulle svara på det han sagt.

"Det är det inte ..", mumlade jag till svars. "Iallafall inte helt."

"Men en liten del då med andra ord?", hörde jag honom säga med en suck. "Vi får prata mer om detta när jag kommer hem okej? ta hand om dig själv nu."

"Lovar, jag älskar dig", muttrade jag.

"Jag älskar dig också Andrea."