Invisible → o.m

kapitel 39

27/12/15

Jag vaknade av att Ogge vände och vred sig om i sängen. Hela sängen gnisslade när någon gjorde större rörelser, och därför var det väldigt jobbigt att sova med Ogge när han inte rörde på sig som mest under natten. Det var oftast då Ogge rörde på sig som mest i sömnen, och jag antog att det inte var någon tillfällighet. Han behövde röra på sig, som alla andra människor. Människorna hade alltid fått olika slags konsekvenser av att inte röra sig så mycket som man, enligt forskare, ska. Dock varierade detta säkert mycket från individ till individ. Ogge rörde iallafall mycket på sig i sömnen det var en sak som var säkert.

Men även fast han rörde på sig väldigt mycket och ibland råkade slå till mig med armar och ben så var det ganska mysigt. Det kändes tryggt att somna i hans famn eller med hans hand i min. Bara av att känna hans närvaro i sängen kände jag mig trygg.

"Sluta." gnällde jag, och gav Ogge en liten lätt knuff med handen. "Sluta röra på dig så mycket."

"Varför?" mumlade han. Hans röst var väldigt attraktiv på morgonen, då rösten var hes och en aning skrovlig. Men just nu kunde jag inte bry mig längre, svara gjorde jag inte heller. Jag hade kvar tankarna från gårdagen. Tankarna som gjorde mig förvirrad, sorgsen, ångestfylld och full med förtvivlan. Hela intrycket av gårdagen var tung, och att vakna med kläderna på, från igår och smink över hela ansiktet gjorde inte det hela bättre heller.

"Hur är det, Andrea?" frågade Ogge, som nu vaknat till lite. "Du ser ledsen ut igen."

"Allt är kaos."  började jag lugnt samtidigt som jag stirrade upp i taket, för att sedan fortsätta med "Mitt liv är kaos."

Lugnet hade dragit över mig som ett moln. Jag kände mig lugn men sorgsen och ångestfylld, inte alls någon bra känsla. Ett grått regnmoln.

"En dusch piggar upp vem som helst." sa Ogge och satte sig upp, och gjorde ett försök till att muntra upp mig.

Jag log, och försökte visa min tacksamhet. "Det blir nog bra."

"Kom." sa han, och tog min hand. "Nu ska vi duscha."

"Vi?" mumlade jag häpet och började sätta mig upp.

Jag skakade på huvudet, som ett nej. Men gjorde ingenting åt min hand som fortfarande drogs med av den envise pojkvännen jag hade.

"Ja vi." mumlade Ogge tillsvars.

Egentligen ville inte duscha med Ogge, och det hade ingenting att göra med själva Ogge. Men jag var rädd. Rädd att han ska döma mig efter mina utslag. Mina utslag som var en del av mig. En del av mig som jag avskydde, för allt i världen. Delen av mig som även var den största. Utslagen var inte bara en arm, eller ett ben. Den var överallt. Den åt upp mig, och min självkänsla i vågor. Sedan hade jag heller aldrig duschat med någon annan förut, speciellt inte en kille som jag kallat för min pojkvän. Och vi hade ju inte ens haft sex än, han hade aldrig sett mig naken.

"Jag kan inte." sa jag, när vi väl börjat byta om inne på toaletten som låg mittemot mitt sovrum.

Ogge hade startat igång vattnet inne i duschen och hade redan dragit av sig sin t-shirt så han enbart stod där i sina jeans. Han var otroligt fin.

"Tro dig själv." sa han lugnande, och såg på mig. "Du klarar det här." Han knäppte upp sin byxor och ålade sig ur dom utan att bryta ögonkontakten med mig.

"Jag kommer aldrig klara detta, Ogge." sa jag, men fortsatte ändå att klä av mig. Plagg efter plagg, under min mjuka handduk.

Mina ord ville inte komma överens med mina rörelser. Jag sa att jag inte kunde klara detta, men ändå styrde min kropp mig enda till duschen, och nu stod jag här i duschen. I duschen utan handduk med Ogge vid min sida. Duschvattnet rann ner för min nakna kropp, och mjukade sakta men säkert upp min hud. Min hud var skör, och torr. Mitt ansikte var fyllt med vatten droppar som rann över hela mitt ansikte, vilket kändes otroligt befriande. Befriande från alla mina problem. Det var som om problemen rann i väg med vattendropparna ner i avloppet.

Utan att kolla på ogge stirrade jag upp i taket och fortsatte att låta vattnet sakta men säkert dränka mig från topp till tå.

"Du är vacker." sa Ogge helt plötsligt efter en stund . "Jag älskar dig .. så så mycket, och med det menar jag att jag älskar hela dig." Han drog mig närmre genom att placera båda sina händer på mina höfter, men jag var snabb med att dra mig undan.

Mina tankar påmindes genast om vad jag tänkt på innan jag faktiskt klev in i duschen. Utslagen. Ogge kan omöjligt älska hela mig, för ingen älskar ett par fula utslag. Ingen. Jag valde därför att skaka på huvudet, "Sluta ljuga.", mumlade jag och stirrade återigen upp i taket utan att kolla på honom.

"Jag ljuger inte." kontrade han med en mjuk ton.

"Jag vet att du gör det, man kan inte älska hela mig. Det är ett faktum." förklarade jag bestämt.

"Jag bryr mig inte om dina faktum just nu. Jag älskar hela dig, oavsett vad du inbillar dig." sa Ogge. "Även dina utslag, som jag vet gör dig bekymrad."

"Men vet du vad?" fortsatte han, och jag skakade endast på huvudet då jag inte hade något att argumentera med mot honom.

"Du är unik. Du är unik på ditt sätt, alla är det. Alla har saker de inte är nöjda med, mer eller mindre, och det gör ingen till en sämre människa. Du är en fantastisk människa som bryr sig om människor i din omgivning och det gör dig automatiskt väldigt vacker, även med dina utslag." förklarade Ogge. "Du är den vackraste jag träffat, helt seriöst."

Efter han sagt det kunde jag inte låta bli att dra honom närmre med hjälp av mina händer, och låta mina läppar nudda hans. Vi möttes i en mjuk kyss, och jag kände hur duschvattnet rann ner bland de få ytorna som fanns kvar mellan mig och Ogge. Hans armar slingrade sig vidare runt min kropp, upp och ner, fram och tillbaka, och mina armar lades kring hans axlar.

Jag ville aldrig att detta ögonblick skulle ta slut.

- Meia och lite Elvira haha