Invisible → o.m

kapitel 3

5/10/15

Jag gav ifrån mig en frustrerad suck, vände undan blicken från bussen som rörde sig bortåt på den breda vägen och tät efter det försvann utom synhåll för oss båda. Istället lade jag blicken på Hilda, som redan kollade på mig, osäker på om hon skulle le, eller om hon också skulle reagera med frustration.

"Ojsan?", fnissade hon och backade undan några steg. "Sorry ..?", Då även hon var mycket mån om att det var hennes fel att vi missat bussen inåt centrum. Hilda hade så länge jag kunnat minnas varit en rejäl tidsoptimist, och alltid kommit försent till det mesta. Helt ärligt kom jag inte på ett bättre ord till att beskriva henne med, då det ordet verkligen stämde in ofantligt bra.

Jag himlade med ögonen och grävde upp mobilen som jag nyss lagt ner i fickan på min fodrade jacka. Enligt kollektivtrafiks appen på min mobil skulle inte nästa buss åt samma håll komma hit förens om tjugo minuter, och det fick viljan att slå henne riktigt hårt höja sig ännu mer inom mig.

Jag suckade återigen och lät mobilen glida ner i fickan. "Kom-", jag började promenera lite långsamt framåt för att ge henne en chans att komma ikapp och ökade inte på stegens fart innan hon slutit sig upp vid min sida. Att vi missat bussen skulle resultera till att vi kom minst tio minuter försent till vår bestämda mötes tid på espresso house där vi skulle möta upp Charlie som nyligen slutat.

Det kändes som att det var ännu kallare ute nu än vad det varit imorse, men kanske var det pågrund av att halsduken låg kvarglömd i mitt skåp i skolan och inte kunde hålla mig någorlunda varm.

Kylan hade kommit i lagom takt med oktobers sista dagar, och skulle säkerligen hålla i för det mesta av de kommande månaderna. Det var bara en tidsfråga innan snön skulle komma och lägga sig tillrätta på marken för första gången i år.

Många av de butiker vi passerade hade börjat pyntas med olika dekorationer som symboliserade julen och allt var den innebar. Saker såsom tomtar som skiftade i olika färger, former och storlekar. Adventsljusstakar i alla olika färger och modeller, prydnadsgranar, julstjärnor, och så mycket annat. Listan var verkligen oändlig.

Jag älskade julen och allt som den involverade, om man bortsåg från den outhärdliga kylan och snön som enbart var kul i några ynka veckor. En stor del av anledningen till varför jag hatade kyla så starkt, berodde nog mycket på min hud-och ledsjukdom. Kylan gjorde mig inte bara oerhört stel, utan gjorde även mina rödflammande utslag ännu värre och fick dom att gå från små, knappt synliga till betydligt större och märkbara. På vintern fick jag betydligt fler frågor och kommentarer om vad som var felet och anledningarna till det, något som jag aldrig riktigt ville svara på - då det alltid varit en sak jag skämts oerhört mycket över och försökt dölja.

Dock fanns det även vissa fördelar med vintern, såsom att jag knappt behövde visa någon hud alls och kunde begrava hela mig i lager av tjocka kläder. Jag slapp delta i skolans inomhus bad, då kloret inte var alls bra för mig. Men såklart fanns det betydligt fler nackdelar, än fördelar, men ändå försökte jag alltid se något positivt i det hela.

"Andrea? Hallå?", Sade Hilda vid min sida och väckte mig ur mina djupa tankar. Hon knuffade mig åt sidan och gav gubben jag nyss krockat med ett ursäktande leende och någon kort fras med samma mening. "Herregud-", fnissade hon och ruskade på huvudet. "-Vad är det med dig idag?"

Jag sög in en ljudlig suck mellan mina smått särade läppar och borrade ner näsan i kragen på jackan. "Äsch, jag vet inte.", sade jag i sammanhanget som jag mötte hennes undrande blick. "Jag är nog lite trött bara.", Även jag rynkade på näsan och förvånades en aning över mitt plötsliga dagdrömmande.