Invisible → o.m

kapitel 4

5/10/15

"Jag är hemma." mumlade jag, och stängde ytterdörren bakom mig.

"Åh, vad härligt att höra, gumman." sa mamma ljuvt, "Hur gick det i skolan?"

"Bra." sa jag, och snörade upp mina Timberland-kängor, som hade en väldigt oklar färg. "Bara bra."

"Så roligt att höra, har du några läxor i veckan?" frågade mamma, och mötte upp mig i hallen.

Jag skakade på huvudet, "Nej."

"Säkert?" frågade mamma, och jag nickade bekräftande, "Bara en inlämningsuppgift tills på tisdag, nästa vecka."

"Jaha, okej. Då fixar det sig nog, säg till om du vill ha hjälp, bara." sa mamma, innan hon fattade tag i min jacka, som jag precis skulle hänga upp på en ledig galge. "Jag fixar det här, börja med uppgiften, så du hinner i tid."

Jag suckade, "Jag arbetar med en kille i skolan."

"Ring honom, be honom komma hit, så kan han äta här också. Jag är så trött att bara Alwa har vänner över." sa mamma, innan hon gick tillbaka till köket, för att laga mat, med min jacka och en galge i ena handen.

Jag fnissade lite, och tog av mig min mörkgröna halsduk, och la den elegant på hyllan. "Mamma, jackan." påminde jag henne, innan jag tog ett säkert grepp om min ryggsäck, och gick mot trapporna, som leder mot mitt rum.

När jag gick i den lilla korridoren till mitt eget rum, på andra våningen, fanns Alwa och hennes pojkvän Vincent i ögonvrån. Alwa och Vincent satt i lilla vardagsrummet, som var mitt, och Alwas en gång i tiden. Jag minns det så tydligt, när jag och Alwa spenderade hela helgen med maraton av Disneyfilmer, och åt alldeles för mycket snacks. Nu verkade det lilla vardagsrummet vara Alwas och Vincents på heltid, då de jämt befann sig där.

"Hejsan Andrea!" sa Alwa, när hon såg mig gå förbi. "Hur mår du?"

Jag nickade, "Bra, jag hoppas ni får en fortsatt bra dag, jag har lite grejer att fixa." Det var delvis en lögn, för jag kände verkligen inte för att spendera tid med dem, men delvis inte, för att jag skulle försöka få tag i Felix.

"Ah, okej. Lycka till." mumlade Alwa.
"Precis, lycka till." sa Vincent, ointressant, för att sedan övergå till att glo på Tv:n, det var nämligen fotboll, hans favoritsport.

Jag nickade lite lätt på huvudet innan jag gick med raska steg mot mitt rum. Jag öppnade dörren in till mitt rum, och la ryggsäcken på mitt skrivbord, som låg direkt in till höger.

Mitt rum var generellt väldigt ljust, då mina väggar var målade i en vit nyans, och rummet hade ganska stora fönster. Även min inredning var i en vitgrå färgton, och mina små foton som hängde på väggen ovanför min säng var utskrivna i svartvitt för att passa in i mitt rum. Min 140 säng, med en grå relativt mjuk sänggavel, med de gigantiska kuddarna nedanför, och ett lent helvitt täcke som ansluter till resten av sängen var mitt favorit ställe i hela mitt rum, och det var oftast där jag spenderade mest tid.

"Andrea! Har du ringt?" ropade mamma från bottenvåningen.

"Jag ska." svarade jag, och pillade upp ytterfacket på min ryggsäck, där min mobil låg. "Jag ska ringa nu." och med det sagt tog jag mig in på kontakter, och letade upp numret.

"Bra, lycka till!"

Jag nickade trots att hon inte kunde se, "Tack." Mitt svar blev mest ett mummel, då jag koncentrerade mig på att leta upp numret.

Numret hittade jag olyckligtvis ganska snabbt, och jag kände hur nervositeten steg.
"Fan." mumlade jag.

I nästa sekund hade jag dock tyckt på "Ring", och signalerna började genast höras. Till min förskräckelse slutade signalerna fortare än jag hade tänkt mig.

"Hej." svarade en okänd röst, och jag hörde genast hur folk skrattade i bakgrunden. Hade jag ringt fel? Säkert. Felix hade säkert skrivit in ett annat nummer endast för att jävlas, fan. Jag drog snabbt bort mobilen från örat, och klickade samtalet.

Känslorna var splittrade, och allting kändes en aning skevt. Min första tanke var att gråta, och min andra var att extrem gråta, vilket var det som hände. Jag grät, och försökte vara så tystlåten och försiktig som möjligt. Jag tyckte nämligen inte alls om när jag blev påkommen att gråta. Jag grät över min psoriasis, över Felixs handling, trots att jag knappt kände honom, över min och Alwas relation, över hur mycket jag inte kan, eller har gjort, trots min ålder - jag grät över mitt liv, och mina svackor, och det kändes tungt, för det fanns ingen där som jag kunde gråta mot, inte ens Charlie, eller Hilda. Charlie som blivit en festprisse på senare år, som nästintill aldrig är med mig på helgerna, och Hilda som endast umgås med tjejer, från andra delar av Stockholm på helgerna.

"Andrea?" hördes Alwas röst utanför dörren.

Jag slutade genast snyfta, och tog närmsta kudde för att trycka den mot mitt ansikte. "Mm"

"Det är mat."

"Jag hoppar, jag åt tidigare idag." sa jag tyst, endast för att inte rösten skulle bli skakig.

"Du får komma till mig om det är något." sa Alwa, "Jag finns alltid här."

"Tack, Alwa." sa jag, och log bakom kudden, trots att hon inte kunde se det, varken genom kudden eller dörren.

"Du, jag skulle hälsa ifrån mamma att hon undrar om killen kommer."

"Ah, jag fick inte riktigt tag på honom." mumlade jag.

(an)
Hoppas ni tycker om det, kram å puss.
- Meia