Invisible → o.m

kapitel 24

detta är mitt kapitel igen! jag valde att dela upp detta och det förra för att det blev väldigt långt annars, så egentligen är det ett kapitel! / elvira

26/11/15

"Andrea, här borta!", ropade en bekant röst så fort jag stigit över tröskeln på espresso house och dragit igen dörren efter mig, och genast började jag söka efter hennes ansikte i den ganska folktomma lokalen. Jag vinkade litegrann när jag väl fick syn på henne, och började långsamt dra ner dragkedjan i skinnjackan samtidigt som jag med små och korta steg rörde mig längre in i lokalen.

Lovisa hade valt en soffgrupp lite avsides från resten av borden och sittplatserna, bortom fönster och allt för mycket folk. Kanske berodde detta på att många tonårstjejer numera kände igen henne, och ibland bad om bilder eller kom fram för att prata. Det kändes faktiskt väldigt skönt att hon valt ett bord ganska långt in, då vi på detta viset kunde prata mer ostört och slapp störas av människor som steg in och ut.

"Hej.", sade jag när jag kom fram till soffgruppen där hon satt, vilket involverade ett runt litet träbord och två svarta fåtöljer. "Du har väl inte väntat länge? tuben var nämligen lite sen idag." Jag slängde min jacka över fåtöljens armstöd för att därefter lägga ner vantarna i höger jackärm - men valde att behålla mössan på en lite stund till, då jag fortfarande var ganska kylig efter promenaden hit. Och lade ner hörlurarna på kanten av bordet.

"Nej,nej, jag kom nyss.", förklarade hon med ett försäkrande leende och lade huvudet på sned samtidigt som hon smuttade litegrann på sitt kaffe. "Jag beställde åt dig-", sade hon med en nick, och ställde ner sin egen kopp på bordet. "Jag chansade lite, Charlie sa något om att du tyckte om varmchoklad med grädde och marshmallows, så jag hoppas att det stämmer!"

Jag nickade med ett leende. "Jo, det stämmer.", mumlade jag tyst när jag slagit mig ner i fåtöljen mittemot henne runt bordet. "Tack så mycket, du hade verkligen inte behövt betala åt mig.", fortsatte jag lika tyst, och tog emot koppen hon räckte fram mot mig med båda händerna.

"Nejdå, inga problem!", hummade hon och lyfte återigen upp sin egna rykande kopp i handen och tog en stor klunk av den varma, brunaktiga drycken.  "Hur mår du då? allt bra?"

Jag tvekade en liten stund, innan jag tillslut nickade och gav ifrån mig en svag, nästan ohörbar suck. "Jo då, det är okej, jag mår bra" Tyst virade jag båda händerna omkring den varma koppen och förde den försiktigt uppåt, mot mina läppar. "Hur mår du?", sade jag när jag tagit en liten klunk, och i sammanhanget som hon mötte min blick.

"Det är bra!", log hon. "Lite trött och förkyld, men annars är allt på topp!"

Jag lossade en av händerna från muggen och föste några ensamma hårstrån ur ansiktet, innan jag återigen virade den om muggens varma, rundade yta. "Skönt att höra, förstår dock inte riktigt hur du orkar balansera skolan, dansen och alla gig med killarna på samma gång."

Lovisa fnissade mjukt och justerade sin position, innan hon drog upp benet under sig i fåtöljen. "Man lär sig prioritera, och dessutom är det ganska lugnt med killarna just nu!", berättade hon med ett leende och strök precis som jag gjort undan håret.

"Åh, va skönt .. har inte riktigt pratat med någon av dem på ett tag, men antar att de har något annat för sig om det inte är spelningar.", muttrade jag aningen frånvarande och trummade lätt fingertopparna mot muggens kant. Mina tankar drogs iväg åt ett annat håll, och när jag insåg att jag försvunnit litegrann, blev jag genast generad och lyfte blicken. "Förlåt, jag tänker alldeles för mycket."

Lovisa log och skakade på huvudet. "Nej det är okej, jag är också en tänkare, ibland iallafall." "-Får man fråga om vad som hände med Ogge? jag har ju hört lite från Felix .. men det är lite oklart, du vet ju hur han är.", frågade hon härnäst, denna gången lite mer försiktigt.

"Ja .. jo det får man.", hörde jag mig själv säga. "Situationen i sig är nog ganska oklar, så det var nog inte bara Felix." Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen och smuttade på drycken, som numera inte var så mycket kvar av. "Ogge kom hem till mig, vi kollade på film, och ja .. sen kysste han mig och sa att han är kär i mig."

Framför mig såg jag hur Lovisa nickade och hur hon ställde ner sin mugg på bordet. "Och du nekade honom? om jag inte hört helt fel?" Jag nickade. "Varför?", sade hon när hon uppfattat min nick.

Jag drog samman mina ögonbryn och grep hårdare kring muggen. "Jag vet knappt själv, jag blev nog bara osäker på hur jag skulle hantera situationen, och på hur mina känslor för honom såg ut .. sen blev jag väldigt chockad också.", berättade jag mycket tyst, nästan så tyst att jag var rädd att hon inte skulle höra mig men när jag i ögonvrån såg hur hon nickade förstod jag att hon hört.

"Hur ser dina känslor för honom ut då? förlåt om jag frågar, du måste inte svara." Hon grimaserade stramt och lade huvudet på sned, för att fixa till håret och rätade sedan på huvudet igen.

Bilden av Ogge som närmade sig en rödgråten mig poppade upp i mitt huvud, och genast fick jag motstå lusten att skrika rakt ut. Jag borrade ner tänderna i läppen och ställde ner muggen på bordet med en smäll. "Jag har ingen aning, något finns där .. det vet jag .. och att de är mer än vänskapliga vet jag också .."

"Men du är osäker? rädd kanske?", fyllde hon i, lite tvekande, som om hon inte var säker på om det stämde. Men när jag nickade, såg hon mer säker ut, och gjorde desamma. "Jag förstår dig, och vet att den här processen är överväldigande. Jag och Felix hade samma problem i början, allt var väldigt svajigt och jag var hela tiden väldigt osäker på om jag gjort rätt val, men nu är jag jätteglad att jag fortsatte kämpa och stod ut. Det är en stor förändring ja, och det är svårt att vänja sig, men det går om man vill."

En svag suck for ur min mun, samtidigt som jag tippade huvudet bakåt litegrann och stint stirrade upp i taket. "Jag är så rädd för att bli sårad, och så rädd för hur responsen ska se ut.", nästan viskade jag fram, utan att kolla på henne.

"Jag vet att det är läskigt, men om du verkligen, verkligen tycker om honom så lovar jag dig att det är värt det till hundra procent i slutändan. Du får bara försöka att inte tänka på det, och skita fullständigt i fansen och deras åsikter, det löser sig okej? du behöver bara låta dig själv falla, och om något brister, så finns jag alltid här och hjälper dig att plocka upp bitarna." Lovisa sträckte sig efter min hand över bordet, och nöp hårt kring den med sig. "Tänk på saken."