Invisible → o.m

kapitel 18

25/10/15

"Jag kommer och öppnar till dig nu." sa Charlie.

"Skynda dig, det är askallt här ute!" mumlade jag smått irriterat, det hade nämligen börjat snöa när jag var påväg till dansen, för att träffa Charlie, men också Ogge.

Charlie var en av de många som under några månadersperiod varit bakgrundsdansare till killarna under vissa av deras gig, bland annat deras egna konsert i globen den 12 september, men även lite andra små uppträdanden här och var. De hade även övat ganska mycket på kommande också, som till exempel idol finalen. Just därför umgicks hon ganska mycket med det gänget just nu. 

Innan Charlie hann komma och öppna åt mig knackade någon mig på ryggen, och jag kände mig automatiskt om.

"Hej, skulle jag kunna få ta ett kort med dig?" mumlade en tjej, som jag skulle gissa var i tolvårsåldern.

Jag kollade frågande på henne, "Mig?" Samtidigt som jag gav henne ett litet leende, för att inte skrämma iväg henne.

"Aa.. du känner ju Felix och Ogge." mumlade tjejen tyst.

Jag nickade, "Jo, det gör jag väl."
Men det kändes smått läskigt då folk verkade vilja ha bilder på de människor som kände dem. Som tillexempel jag. Jag som inte ens ville vara med på familjefoton!

Min hjärna hyperventilerande ett tag innan jag försökte greppa taget, och komma på något att säga.

"Säkert att du inte vill ta kort med någon av killarna istället?"

"Jo.. men-"

"Det fixar jag. Jag lovar, vad heter du förresten?" fortsatte jag.

"Sabina." svarade hon blygt, jag log.

"Jätte fint namn! Vilken är din favorit då?"

"Felix."

"Åh ja-"

"Kommer du Andrea?" frågade Charlie förvirrat där jag stod och snackade med ett fan av The Fooo Conspiracy.

Jag hade ärligt talat inte ens märkt att hon kommit.

"Strax." svarade jag, innan jag drog upp min mobil från jackfickan, och ringade Felix.

Samtalet med Felix blev väldigt kort, och det enda han sa var i princip "Visst, vi ses."

Men det känns väldigt bra att samtalet förblev kort, och att jag dessutom inte fick några frågor nu, om varför jag valt att göra såhär. Om jag ska vara ärlig tror jag inte Felix riktigt var medveten om att jag hatar - ja, jag hatar, att vara med på foton. Skolfoton är ännu värre, de bästa fotona är helt klart när det är mörkt, och när jag nästintill inte ens syns på själva fotot.

Innan vi lade på hörde jag hur han var påväg, vilket var bra, då jag frös väldigt mycket här ute, men samtidigt kändes det nästintill lite oförskämt att dra iväg nu.

"Så, varför gillar du The Fooo Conspiracy?" frågade Charlie, som trots kylan och hennes lättklädda kläder bestämde sig för att vara kvar med mig och Sabina ute bland minusgraderna.

Vi hann höra ungefär halva svaret innan Felix avbröt oss, genom att ge Sabina en stor kram så fort han såg henne.

"Hej, så vad heter du?"

Både jag och Charlie kollade uppmuntrande mot Sabina, som såg helt chockad ut.

"Hon heter Sabina, och ville gärna ta ett foto med dig." förklarade jag, efter en stund då vi fortfarande inte fått något ordentligt svar av Sabina.

"Det fixar vi!" sa Felix, och log mot Sabina som nu mjuknat upp lite.

"Tack-k." sa hon, och kollade på mig, "Det var så lite, nu måste jag och Charlie bege oss uppåt, men vi ses, och hoppas fotona blir riktigt bra. Jag ska garanterat se dem sen!" sa jag, innan jag började röra mig mot ingången tillsammans med Charlie.

Det kändes skönt att det var just Charlie som kom vid det tillfället. Jag kunde slippa massor av frågor då hon redan visste vad som gällde, hon visste varför jag reagerade som jag gjorde, och jag behövde aldrig förklara mig.

"Det var coolt ju! Fatta om jag skulle träffa typ Rihanna, för att hennes vänner skulle va typ så underbara som du var." sa Charlie drömmandes.

"Du vet varför jag gjorde det. Dessutom kändes det elakt att bara säga nej, och inte hjälpa henne på något annat sätt att uppfylla hennes önskan. Man vet ju aldrig, hon kanske var i Stockholm första gången?"

"Du behöver inte förklara dig, gurl. Du gjorde det rätta, och du gjorde något som gjorde någon annans dag." kontrade hon, och nickade mot fönstret, där vi såg Felix och Sabina stå och snacka.

"Det var en engångsföreteelse." mumlade jag. Trots att jag var lite stolt efter Charlies boost, så kunde jag inte släppa det: att jag skulle bli förkrossad om jag inte kunde göra såhär mot alla tjejer som önskade det. Det kändes som jag var otillräcklig, men så kände jag ibland. Speciellt när man kollade på Unicef galan, och liknande.

"Det var en grym engångsföreteelse, Andrea." sa hon, innan hon öppnade dörren till rummet.

"Tjo." ropade Charlie när vi kommit in genom dörrgaveln. Hon gick genast bort till några andra tjejer som satt i en liten klunga längst spegeln, jag såg bland annat att Lovisa satt där. 

"Hej Andrea!" sa Ogge direkt, och började raskt gå mot mig.

"Hej.." sa jag, blygare än någonsin.

Ogges armar omfamnade mig i en mysig kram, och själv stod jag bara där. Stel som en pinne.

När han släppte greppet om mig, så började han istället snacka.

"Så hur mår du? Haft det bra på sistone?"

"Jodå."

"Ätit något gott inom de närmsta dagarna? Åt du på pinchos som du sa?"

"Aa.. de-"

Jag avbröts av en ny fråga av Ogge, och jag svarade på den också. Mina svar blev korta, dels för att jag var blyg men också för att jag knappt hann svara.

"Så, Ogge, och Andrea, hur väl känner ni varandra nu?" Frågade Charlie, och avbröt våran konversationen (Han frågar, och jag svarar konversationen.)

"Bra." sa jag.

"Bättre än innan märker jag." sa hon, och flinade. "Ni kan inte dölja det, det syns guys."

"Lägg av." mumlade jag, och kollade ner på golvet. Detta vart så stelt.

- Meia