Invisible → o.m

kapitel 42

15/1/16

Ogge låg på min säng och pillade med sin mobil under täcket, medan jag satt vid min skrivbord och pluggade. Såhär hade det sett ut sedan han kommit över helt förvarning och sagt att han ville ses för någon timme sedan. Även fast jag sagt att jag hade skolan och diverse saker att göra så hade han låtit bli att lyssna och åkt hem till mig ändå. Han hade sagt att jag behövde sluta stressplugga och att han saknade mig, och det hade direkt fått mig att smälta och ändra mitt svar från nej, till ja.

Dock hade Ogge inte fått speciellt mycket av min uppmärksamhet, utan istället hade jag lagt all min tid och ork på läxorna. Jag kände inte riktigt att jag kunde släppa läxorna och lägga det åt sidan utan att bli alldeles stressad över situationen. Så egentligen förstod jag inte varför jag tillåtit honom komma hit från första början, då jag redan då vetat att allt jag skulle kunna fokusera på var skolarbetet. Dessutom hade jag tre kommande prov, samt två inlämningar, och nu gällde det verkligen att jag presterade och gjorde bra ifrån mig. Jag behövde verkligen visa Antonio och mina föräldrar att jag inte lagt livet på hyllan och gett upp på en bra utbildning, men även på mig själv.

Det räckte nog med att jag under hela mitt liv haft ångest för skolan och betygsättning, och nu förstörde jag det nästan själv. Jag hade verkligen aldrig trott att jag skulle lägga allt åt sidan pågrund av en kille, aldrig. Det var mer Alwas grej, och inte ett dugg likt mig.

Under hela dagen och morgonen hade jag gått och känt mig bitter och ledsen. Ibland hade jag fått känslan av att jag velat gråta, och ibland känt behovet av att slå sönder något med mina bara händer. Det hade dock inte bara pågått under morgonen och resten av dagen, utan även under natten mellan torsdagen och fredagen också. Hela natten hade jag vridit och vänt på mig i sängen med en växande klump i halsen och tårar i ögonen. Kroppen hade skakat av snyftningar och kudden hade hela tiden dränkts av nya tårar. Men det var inte riktigt förrän jag sett Ogge som jag visste att jag fortfarande tvekade om vad som var det bästa beslutet.

Efter ytterligare några minuter bestående av tystnad, harklade sig tillslut Ogge och kravlade sig upp från sängen. "Andrea.", sade han mjukt i sammanhanget som han böjde sig ner och placerade sina läppar mot min bara hals bakifrån. "Kan du inte snälla lägga läxorna åt sidan lite och komma och gosa med mig?" Efter att ha sagt detta lyfte han lite på huvudet och vred på sig för att kolla på mig med en bedjande och vänlig blick. "Du har knappt tittat på mig sen jag kom hit, snälla bara en stund."

Jag sänkte direkt min blick och böjde mig aningen framåt för att komma ur hans tighta omfamning. För varje kyss som han placerade på min hals kände jag hur irritationen steg inom mig hiskligt fort. Jag kände mig frustrerad, på mig själv och på honom, samtidigt som den känslan kombinerades med att jag nästan kände mig gråtfärdig och panikslagen. Han förstod verkligen inte att jag drog mig undan för att jag inte ville.

"Ogge.", mumlade jag efter en stund och vände mig om i stolen för att kolla på honom, vilket direkt fick honom att lossa sina läppar från min hals och flytta undan huvudet litegrann. Dock behöll han ansiktet ganska nära och när jag efter någon sekund fortfarande inte sagt något, satte han tillbaka läpparna på min hals. "mm?", hummade han tyst.

Med en bekymrad min över ansiktet gav jag honom en lätt knuff bakåt, men lät bli att vända mig om för att kolla på honom."Snälla kan du sluta, jag vill inte.", pressade jag fram som en svag viskning och drog händerna över ansiktet samtidigt som jag försökte lugna och sansa mina snabba och tunga andetag. "Snälla."