Invisible → o.m

kapitel 41

12/1/16

Nu hade vårterminen i tvåan börjat, och hälften av gymnasiet återstod. Ångesten hade hunnit i fatt mig rejält, och jag kände mig mer eller mindre olycklig. Hela min vakna tid på dygnet bestod av att ha ångest över hur slarvigt jag jobbat i skolan under en längre tid, och jag var väl medveten om att det krävdes väldigt mycket av mig nu för att jobba ikapp det jag slarvat bort, samtidigt som det var väldigt svårt att prioritera skolan över Ogge, när han väl kunde träffas, eftersom det inte inträffade så ofta nu under skoldagarna.

Igår efter skolan hade jag direkt satt mig ner med skolarbetet och bearbetat och förbättrat den text som jag under höstterminen skickat in. Antonio hade varit snäll nog att ge mig en andra chans till att behålla mitt betyg, och hade därför lämnat tillbaka min uppsats.

Det kändes väldigt tungt och irriterande att jag nu under de kommande månaderna skulle behöva jobba dubbelt så hårt än vad jag egentligen behövt, och allt detta berodde på hur dålig jag varit på att prioritera. Istället för att lägga min tid och energi på att hålla betygen uppe och bli nöjd med mina skrivuppgifter hade jag valt att sätta ogge framför allt det där.

Desto mer jag tänkte på det desto mer saker kom jag på som förändrats i mitt liv sen i höstas. Jag hade förlorat min vänskap till Hilda, och tappat lite av mitt förtroende hos Charlie på vägen in i förhållandet. Jag hade tagit avstånd från min familj och knappt spenderat någon tid med dom alls. Jag hade slöat och slackat i skolan och prioriterat helt fel. Satt en annan människa främst i mitt liv, även fast jag visste att det var ett väldigt dåligt val. Jag hade varit så uppslukad av kärleken och lyckan att jag glömt bort vad som var viktigt utöver just det. Jag var otroligt besviken på mig själv. Jag hade blivit som en helt annan person. Det här va inte ett dugg likt mig.

Min framtid var och hade alltid varit viktig för mig, likaså min vänner och familj, och därför kunde jag inte riktigt komma på en bra och rimlig lösning till detta.

Kanske var allt som behövdes en paus, eller några veckor ifrån varandra så jag för mig själv kunde tänka igenom vad jag ville. Men i det värsta fallet behövde vi kanske göra slut. Och det var ett val jag snart nog skulle få ta.

Egentligen hade jag bara kunnat säga till ogge som det var, men om jag kände mig själv bra nog skulle jag nog bara falla tillbaka i samma rutiner så småningom och lägga all energi på mitt förhållande igen. Inte nog med att jag kände mig otroligt besviken på mig själv, kände jag mig även ledsen och panikartad. Jag höll på att falla tillbaka i gamla spår igen, och det var verkligen inget jag ville skulle hända.

I mitt huvud fanns det inget positivt kvar. Jag letade och letade bland tankarna och idéerna men inget verkade bra nog. Det var kört. Det kändes som om jag inte hade något val än att välja. Ogge eller resten av mitt liv, vilket inkluderade skolan, fritid, vänner och familj.

Jag hade funderat över mycket av detta själv, och försökt hitta en lösning på det hela, men insåg att jag inte kunde hitta en lösning själv, därför hade jag nu valt att bjuda över Lovisa. Lovisa som alltid gav mig de ärligaste och grymmaste råden. Hon ville verkligen alltid mitt bästa, och det uppskattade jag väldigt mycket, speciellt i detta läget.

Lovisa hade inte bara erfarenhet av sitt  förhållande med Felix, utan kände även Ogge sedan långt tillbaka. Och även fast mitt första val varit att ringa Charlie kändes det som om Lovisa var ett bättre val i det här läget.

Jag avbröts av mammas rop på våningen under. "Lovisa är här nu."

"Jag kommer." sa jag, och gick med snabba steg i trappan, för att möta upp Lovisa där nere.

När jag kom ner möttes jag direkt av en kram. "Jag har saknat dig, vännen." sa Lovisa efter vi släppt taget och gav mig ett vänligt leende.

"Jag har saknat dig med." mumlade jag.

Kramen släppte inte förens vi bestämt att gå upp till mitt rum. Mitt rum låg på andra våningen, tillsammans med Alwas rum bredvid. Dörren till mitt rum var vit egentligen, men det syntes inte så mycket eftersom jag och Alwa i somras fått någon knasig idé att skriva massvis med saker på den. Skriva på dörren hade vi gjort med olika färger, och givetvis hade vi försökt blanda olika skrivstilar, för att göra den ännu mer konstnärlig. En suck gav jag ifrån mig när jag öppnade den fula dörren, för att gå in med Lovisa bakom mig.

"Hur mår du?" frågade Lovisa när vi anlänt till mitt rum, och stängt dörren efter oss.

"Jag mår bra." slängde jag snabbt ur mig. Det var ett svar jag alltid gav människor, utan att tänka efter, för det var så alla ville att man skulle svara. På jorden ska alla må bra, alla ska vara lyckliga, allt ska vara rättvist och allt ska vara perfekt. I verkligheten mår inte alla bra, alla är inte lyckliga hela tiden - även fast det är de folk vill att vi ska tro. Allt är inte rättvist. Människor blir diskriminerad av andra människor utifrån vem man älskar, vilken klädstil man valt och vilken hudfärg man föds med. Framförallt: livet är inte perfekt. Inget liv är perfekt, men vi kan definiera saker som perfekta. Skillnaden är stor.

"Du mår inte bra, du är blek och tankspridd." sa Lovisa skeptiskt. "Du lyssnade inte på vad jag sa nyss, och det gör du alltid."

"Jag känner dig Andrea, du är inte okej. Vad är det som har hänt?" fortsatte hon.

Det kändes som om jag skulle bryta ihop på plats. Det kändes som mina tårar snart skulle börja smeka mitt ansikte. Det kändes som min syn snart skulle bytas ut mot ett hav av vatten.

Jag började att förklara för Lovisa från dagen då Antonio tog mig åt sidan, till alla händelser däremellan, hur jag tänkt över mitt och Ogges förhållande, samt att vi faktiskt haft sex och hur jag kände angående att visa upp mina utslag. Mina känslor berättade jag också om, hur jag haft ångest över alltihop, och hur ledsen, samt stressad jag faktiskt varit, och hur dåligt jag mått. Min depression kom även upp i konversationen, då jag var väldigt orolig att jag skulle falla i samma spår då mitt humör börjat sjunka och bli mer ledsamt.

När jag då och då mötte Lovisas blick undertiden jag berättade, mådde jag  mycket bättre. Jag mötte hennes mjuka och väldigt snälla ögon som verkligen såg ut att lida med mig, de såg ut att bry sig om mig och mina problem.

"Du ska inte behöva prioritera bort dig själv för någon annan. En pojkvän ska vara ett plus i kanten på livet, och inget som ska besvära mer än tjafs inom ett förhållande. Du gör självklart ditt eget val, men om det fortsätter som det gör nu kommer du tära på dig själv. Du kommer bli utbränd, och ännu mer ledsen än vad du redan är. Du borde verkligen prata med ogge, och ta upp problemet." förklarade Lovisa. "Jag säger naturligtvis inte att det bästa alternativet är att göra slut, som jag hoppas du förstår, men du bad om min åsikt, och nu har jag sagt mitt. Kanske finns det inte plats för ett förhållande i era liv just nu iallafall, och det är upp till er att lista ut."

Jag nickade, "Jag förstår."

"Nu när jag sagt mitt, måste jag bege mig hem. Jag ska hinna plugga lite innan dansen, och jag hoppas jag var till hjälp den lilla stunden." förklarade Lovisa, och log mot mig.

"Jag följer dig ner."  sa jag, och gick efter henne till hallen.

I hallen började hon klä på sig plagg efter plagg, samtidigt som det låg en tystnad mellan oss. Just nu funderade jag mest hur jag skulle göra, med Ogge och mig, samt skolan. Lovisas ord betydde verkligen mycket, trots att jag inte sagt det till henne. Det kändes som det inte funnits något bra tillfälle.

"Då ses vi." sa Lovisa, för att sedan vända sig om mot ytterdörren.

"Vänta!" ropade jag, precis innan hon gick.

Lovisa vände sig om, och kollade frågandes mot mig.

"Det betyder jätte mycket att du lyssnade, och dina råd kommer jag verkligen ha användning av. Tack så mycket." sa jag, kanske en aning för snabbt, men hon hörde för hon gick de få stegen tillbaka och drog in mig i en mysig kram.

- Meia