Invisible → o.m

kapitel 15

19/10/15

Jag vaknade av att mitt huvud dunkade, och att min hals var helt torr. Det kändes som jag åkt på en rejäl förkylning.

"Mamma, jag tror jag är sjuk." sade jag högt, när jag hörde steg i trappan, och rullade över på sidan.

Jag hade fortfarande valt att inte öppnat ögonen, då det kändes som att hela jag skulle gå sönder om jag mötte ljuset. Ljuset som skulle kunna sticka hål i mitt huvud. Huvudvärken var verkligen outhärdlig, och något jag aldrig känt förut.

Jag hörde hur det gnisslade en aning när dörren öppnades. Och genast blev jag förvirrad.

Gnisslande? Min dörr hemma gnisslade aldrig?

Jag hann inte fundera så mycket mer, innan jag hörde en bekant röst.

"Hej, hur mår du?", sade en röst i bortre delen av rummet, och direkt kunde jag urskilja att det var Oscar.

Minnen från gårdagen kom forsandes tillbaka och en enorm ångest bubblande upp inom mig. Det var ju otroligt pinsamt och skämmigt att jag varit så pass påverkad av alkoholen, att jag inte kunnat gå hem, utan blivit tvungen att stanna hemma hos Oscar.

"Emh, hej." sa jag, och gjorde ett försök till att öppna ögonen, vilket gick sisådär.

"Hur mår du?" frågade Oscar återigen, fast denna gång en aning högre. Trots att jag knappt hade ögonen öppna, kunde jag urskilja hans gestalt mellan mina långa svartmålade ögonfransar. Han stod i dörröppningen till det rum jag befann mig i.

"Sch, snälla sluta skrika så högt.." bad jag, med kisande ögon och grimaserade stramt.

"Oh, sorryyy." mumlade Oscar, för att sedan kolla runt i det relativt stora rummet, om det var hans visste jag inte, ett gästrum kanske? "vänta här."

Jag såg hur han förflyttade sig i rummet, för att sedan ta tag i dörrhandtaget och gå ut. Han var inte borta i många sekunder,

"Andrea, du måste ställa dig upp." mumlade Oscar, när han kommit tillbaka in i rummet, och sett att jag fortfarande låg i sängen nerkrupen under täcket. Han ställde ner det han hade i händerna på nattduksbordet intill mig, vilket var ett vattenfyllt glas, och även en blåvit rektangulär pappersförpackning.

"Vi hade ingen ipren, men så vitt jag vet så brukar alvedon också fungera.", han ryckte på axlarna och gick tillbaka till sin plats vid dörren. "Ta en tablett, och ta sedan på dig dom här kläderna, det är mina så de är nog lite stora .. men bättre än inget-", han kliade sig i nacken och stapplade en aning på stället,, något han verkade göra ofta när han inte visste hur han skulle agera härnäst. "Jag går ner så länge, så ja, kom ner när du är klar."

Jag hasade mig upp i en mer sittande position och kollade på hur han lämnade rummet, och försiktigt stängde igen dörren efter sig. Genast skakade jag ur en ensam tablett ur alvedon förpackningen, och tog upp den i den ena handen, och glaset i den andra.

Vad som helst för att slippa huvudvärken, tänkte jag samtidigt som jag tiltade huvudet bakåt och la tabletten långt bak på min utsträckta tunga. Fort hällde jag i mig lite vatten, och svalde ner det tillsammans med tabletten.

Jag hade alltid tyckt det varit obehagligt att känna hur tabletten åkte ner för min hals, och vidare, men nu hade det blivit mer av en vana, då jag flera gånger i veckan tog medicin för mina leder.