Invisible → o.m

kapitel 2

5/10/15

"Detta arbete ska vara klart på tisdag nästa vecka." Informerade våran engelska lärare Karin oss. "Grupperna står på anslagstavlan utanför klassrummet. Var vänliga och bege er dit nu."

Det dröjde endast ett par sekunder innan hela klassen var på väg mot anslagstavlan, och vanligtvis hörde man efter ett par sekunder till, hur en i klassen högt läste upp, vem som skulle vara med vem. Men denna gången var det mest häpna blickar. "Karin! Ska vi jobba med folk ifrån andra inriktningar?"

Karin var inte sen med att kika ut genom dörrkarmen, "Glömde jag nämna det? Ursäkta, men aa, det ska ni, och utifrån det ska ni få fram det vi tidigare gått genom i engelskan."

Efter Karin hade tystnat trängdes alla våldsamt mot anslagstavlan, en efter en letade upp sitt namn, och blev antingen jätte besviken eller väldigt exalterad inför den kommande uppgiften vi skulle ägna väldigt mycket tid åt.

"Jag, och en annan lärare valde dig och Felix som ett team inför uppgiften, jag tror du kan prestera riktigt bra, och höja dig ännu mer." sa Karin.

"Felix?" sa jag, och såg antagligen mest förvirrad ut. Jag pillade med kanten på min gråa sweatshirt och trummade lätt skosulan på mina vita nikes mot golvet. 

"Felix Sandman." sa Karin, och log lite, innan hon återvände till klassrummet.

Jag såg mig obekvämt omkring, de flesta tittade lite snett på mig efter Karin uttalat det namnet - vad är det med honom? Jag hann inte fundera länge till, innan jag fick svar.

"Åh, jag hade också velat jobba med Felix!" tjöt en tjej från klassen, som jag aldrig någonsin snackat med förut, bortsett från hej:en, som vi alla sa.

"O-o-okej." stammade jag förvirrat.

"Men seriöst, värsta drömmen ju. Han är fett snygg!" kontrade en annan tjej, som förmodligen hörde till samma gäng.

"Dock sägs det ju att han har flickvän, har ni hört det eller? Det gör mig typ deppig asså." sa samma tjej, som hade yttrat sig först.

Jag skakade förvirrat på huvudet, men hörde hur de flesta började plocka undan i klassrummet vilket fick mig att inse att det endast var jag, och dessa två tjejer kvar ute vid anslagstavlan.

"Jag tror ni ska gå in nu." sa jag tyst, och började bege mig mot klassrummet.

"Efter lunch så ska ni ses i sal 506, med respektive arbetskamrat." sa Karin, och avslutade sedan lektionen med ett enkelt, "Då ses vi efter lunch, som sagt. Smaklig måltid."

Jag log lite, och samlade ihop mina saker, för att ta mig till lunchen, och möta Hilda där.

12.03 - Jag;

vet du vad det är för mat idag?

12.04 - Hilda;

idk, stfu.

12.05 - Jag;

okej. men vart är du?

12.06 - Hilda;

AKTA! du går in i Felix.

12.06 - Jag;

Mend jdiw

"Oj, förlåt!" sa jag, och vände hastigt blicken mot marken, för att rusa mot matsalen, med datorn, och skoltillbehören hårt tryckandes mot min mage.

12.07 - Hilda;

lmao

"Seriöst, du såg ut som en sjuåring som råkat gått in i en person som var typ tio år äldre!" skrattade Hilda samtidigt som vi gick mot den långa matkön, "ditt ansiktsuttryck, tungt ju."

Jag skrattade lite innan jag skärpte mig, "Vad skulle jag gjort ens?"

"Jag vet inte, typ kollat på honom, och sagt förlåt då? Det såg verkligen fegt ut när du inte ens möte hans blick." fnissade hon.

"Jag ville inte ge honom något avtryck av mig."

"Du kommer typ inte möta honom igen heller, så det spelar väl ingen roll?"
"Inte på det sättet du mötte honom idag i alla fall" lade Hilda till.

"Jag ska samarbeta med honom från och med idag, och ungefär en vecka framåt. Uppgiften ska lämnas in på tisdag." förklarade jag, samtidigt som jag rörde mig framåt i kön.

Jag hörde hur Hilda skrattade, och följde exemplet jag nyss gjort innan hon började snacka igen,
"Ödet."

"Kanske det, kanske." mumlade jag, och slängde en blick mot matsedeln som hängde på väggen.

På menyn idag var det kycklinggryta med svamp, och till det fick man grovt ris, som de flesta kallar mat ris.

"Nej, inte mat ris igen. Vi fick det senast i tordags!" suckade Hilda, "Jag borde verkligen kolla upp vilket ris som är bäst att äta."

"Gör så." sa jag, och tog en tallrik.

Efter det var både jag, och Hilda tysta, innan vi kommit fram till själva maten.

"Detta ser så äckligt ut, Andrea." kommenterande hon, när vi börjat skyffla på mat.

Jag nickade instämmande, det var inte många grytor som faktiskt såg goda ut.

När jag skiljts åt från Hilda i matsalen, tog jag ett hårt grepp om mina skoltillbehör, och gick med snabba steg mot rum 506, förhoppningsvis skulle jag möta Felix utanför, då jag inte tagit någon kontakt med honom innan - bortsett från den, minst sagt, pinsamma situationen jag hamnade i.

"Vem är Andrea, nu igen?" frågade Felix läraren, precis när jag stigit in i klassrummet.

"Eh, det är jag." viskade jag, och gick med små steg mot Felix och läraren han pratade med.

"Va?" sa Felix, och vände sig om mot mig.

"Det är jag som är Andrea..." sa jag ännu tystare.

"Snacka högre, jag hör dig inte!"

Jag ville inte prata högre, jag ville inte dra åt mig folks blickar, för att jag gillade inte när folk kollade på mig - men jag förstod honom, det är klart att man inte hörde mig när folk nästintill skrek i klassrummet, då grupparbetena hade påbörjats.

"Jag är Andrea." sa jag, i vanlig samtalston.

"Aha! Hejsan." sa Felix. "Jag är Felix, är du ny här? Jag har nämligen inte sett dig förut, vad jag minns."

Jag skakade bara på huvudet, och försökte skaka av mig det, trots att det kändes. Vi hade ju setts bara några minuter innan.

"Men-" började Felix.

Och jag skakade på huvudet ännu en gång, "Det spelar ingen roll, ska vi börja jobba? Vi har en hel del att göra."

AN
Detta kapitlet är då skrivit av mig, Meia, som går under namnet 'menkbry' på wattpad.
Det ska verkligen bli riktigt kul att samarbeta med Elvira, och jag tror verkligen att boken kommer bli helt amaZAYN (som Elvira själv stavar det). Dessutom hoppas jag att ni också är lika exalterade som jag, och Elvira är! hahah, kram.
- Meia