Invisible → o.m

kapitel 38

26/12/15

Bredvid mig på sängen vibrerade min mobil med ett jämnt mellanrum, vilket tydde på att någon försökte nå mig. Jag som varit som uppslukad av en roman hela dagen, tvingades lägga boken åt sidan för någon minut, för att istället svepa fingret över mobilens skärm och besvara det inkommande samtalet. 

"Hallå?", sade jag i samma ögonblick som jag kastade benen över sängkanten och lade min täcke åt sidan. Med mobilen pressad mellan axel och kind placerade jag boken på mitt nattduksbord, och vände mig sedan om för att rätta till mina prydnadskuddar som sjunkit ihop medan jag legat där och läst. 

Personen i samtalets andra ände harklade sig, och genast fick jag det bekräftat för mig vem det var som ringt. "Uh hej Andrea, det är Hilda.", hörde jag personen säga. "Jag vet att saker och ting varit lite konstigt emellan oss, så jag tänkte att vi kanske kunde ta en fika eller nått? som vi brukar göra." 

Jag blev nästan lite överrumplad av hennes vänliga och harmoniska ton, det var ovanligt att hon lät såhär lugn och sansad, iallafall när hon pratade med mig. "Jo, det vore mysigt.", sade jag efter några sekunders tystnad, och log lite smått för mig själv samtidigt som jag pillade med mitt överkast. 

Jag föste några hårlockar ur mitt ansikte i sammanhanget som jag synade mitt klädval inför dagen. Ett par blårutiga bomullsshorts kombinerat med en svart alldeles för stor t-shirt som ursprungligen tillhört Ogge, men som han låtit mig behålla efter vår senaste övernattning. Genast gjorde jag ett tyst konstaterande om att jag då behövde byta om, och kanske även ta en dusch. Men tanken av att träffa Hilda igen, och möjligtvis lösa saker och ting gjorde mig glad och fick mig att skaka undan det lata inom mig.  

"Säkert? Du har inga andra planer inför dagen då?", frågade Hilda och väckte mig återigen ur mina djupa tankar. 

"Nej, inte vad jag kommer ihåg iallafall.", mumlade jag tyst och slog mig ner i min skrivbordsstol med en svag suck. Fort drog jag åt mig min marinblåa kalender som låg placerad överst bland mina skolböcker och öppnade med min fria hand upp den på rätt sida. Jag följde dagarna med mitt pekfinger, samtidigt som jag hummade tyst för mig själv, och stannade tillslut upp på dagens datum. 

Träffa Oggis stod det skrivet i stora och svarta bokstäver över hela dagens ruta, och direkt kände jag hur mitt hjärta sjönk i bröstkorgen. Detta betydde att jag ännu en gång skulle behöva säga nej till Hilda för att istället träffa min pojkvän, och även fast detta varit vårt problem enda från början. Men ändå kunde jag inte riktigt ta mig till att ställa in med Ogge heller, då jag var mycket mån om att deras mest hektiska period närmade sig. 

"Hilda, kan jag smsa dig om en stund? jag måste kolla en sak.", muttrade jag, och klickade sedan bort samtalet utan att invänta hennes svar eller ens säga hejdå. Jag brydde mig knappast att det jag precis gjort var väldigt otrevligt, då hon ändå inom kort skulle bli sur på mig igen. 

Jag kände hur skuldkänslorna steg inom mig och hur tårar trängde sig fram bakom ögonblocken i sammanhanget som jag lade ifrån mig mobilen. Återigen hade jag lyckats att sumpa en chans att lösa det med henne, genom att dubbel boka in en träff med både henne och Ogge. Egentligen hade jag ju inte gett henne ett svar, men jag visste att hon tolkat det så, på det sätt som hon pratat och på det sättet som hennes muntra ton stigit. 

Två ensamma tårar strilade långsamt ner längst mina rödrosiga kinder och en snyftande läte for ur mig samtidigt som jag lade mig ner på sängen och virade armarna omkring mig själv. Hela min kropp skakade av gråt och rysningar löpte längst min ryggrad. Jag vet inte hur länge jag låg hopkrupen sådär, iallafall tills min mobil vibrerade en gång, och sedan några ytterligare gånger därefter.