His Kingdom ›› h.s

Kapitel 27

''Have your parents warned you about me?'' frågade Harry mig plötsligt. Vi satt mitt emot varandra vid hans matbord. Jag hade en kopp kaffe i ena handen och på min tallrik låg en halväten ostmacka. Harry tittade på mig med ett lyftet ögonbryn och verkade ha tänkt igenom vår konversation ifrån förut.

''No, since they don't really know who you are, but they have warned me about guys like you'' sa jag åt honom och tog sedan en klunk ifrån mitt alldeles för starka kaffe.

''But your parents have never met a guy like me'' sa Harry åt sitt försvar och pekade på sig själv. Jag log emot honom och ställde ner min kopp på bordet. ''I want to meet them'' sa han sedan åt mig och lutade sig tillbaka i sin stol medan han överlägset satte sina armar i kors över bröstet. Han pausade i några sekunder. ''I want to meet your brother too'' sa han sedan. Jag flinade.

''You're not going to meet anyone in my family'' försäkrade jag honom om och skakade på huvudet. Jag tog en tugga av min ostmacka utan att släppa min blick ifrån honom.

''Why? I mean, I'm a friend of yours'' sa jag åt mig och lutade sig framåt. Jag kunde höra hur desperat han var på rösten.

''I'm not allowed to hang out with you'' sa jag åt honom. ''You're too old, you work as a bartender, you're a stalker and a player, that's like my parents worst fear'' sa jag åt honom och ryckte löst på axlarna.

''C'mon, I'll do anything, Skyler'' sa Harry åt mig. Jag började att fundera allt mer och mer på varför han ville träffa mina föräldrar.

''Well, you can meet my parents if you promise me to eat dinner together with your father and Vendela first then sleep in your room in their house'' sa jag åt honom, då jag bara visste att det var något som han inte kunde tacka ja till.

''Never ever...I can't believe you're using my bad relation with my father against me like this'' sa han lite irriterat åt mig innan han tog en klunk ifrån sitt kaffe.

''I can't believe you're acting like meeting my parents would be something imporant to you'' sa jag istället åt honom, då jag visste att han verkligen inte brydde sig om det.

''It's fucking important for me, Skyler'' sa Harry lite ilsknare emot mig.

''Put down that coffee cup'' sa jag åt honom för att han inte skulle ''råka'' slänga den på mig om han blev allt för arg. Till min förvåning, så lyssnade han på mig och ställde ner den på bordet framför sig, men lite för hårt så att lite av kaffet skumpade ut ur koppen.

''I want them to know who I am'' sa han åt mig och slängde ut med armarna.

''Well, maybe I want your family to know who I am'' sa jag åt honom och rynkade på ögonbrynet.

''They already know who you are and they love you, Skyler'' sa han åt mig och lutade sig över bordet för att komma lite närmre mitt ansikte.

''You get to meet my parents if you eat dinner with your parents and stay over the night in your room at their house, Harry'' sa jag åt honom och ryckte på axlarna. Jag tänkte inte ge mig.

''You're so cocky and stubborn, you can fogret that shit because I don't want to meet them...'' sa Harry åt mig och skakade på huvudet.

''You know your father loves you, Harry, and he's trying his best to get contact with you'' sa jag åt honom för att försvara Gary.

''You don't know anything, Skyler, because it's none of your fucking business, so if you don't shut up about this right now I don't know what I'm going to do to you'' sa Harry argt till mig och pekade varnande på mig. Jag lutade mig tillbaka i stolen och blev faktiskt en aning rädd. Dock ville jag inte visa det för honom.

''I'm just saying, Gary deserve to love someone and just because he found someone else after your mother died doesn't mean he have forgotten about her'' sa jag åt honom. Jag såg hur Harry blev allt argare och argare tills han inte kunde hålla det inom sig längre. Han reste sig hastigt upp så att stolen bakom honom ramlade bakåt.

''Who told you?...'' frågade han mig irriterat, som om han i vilket sekund som helst bara skulle kunna ge mig ett hårt knytnävsslag i ansiktet.

''You're little sister did'' sa jag rakt och ärligt emot honom. Det var ingen idé att ljuga.

''And what gives you the rights to just throw it in my face like this?'' frågade han förolämpat och placerade hans händer på bordet. Jag svalde. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.

''Nothing...'' mumlade jag och riktade min blick ner i bordet. Harry var tyst i några sekunder. Jag hade en känsla av att han var förvånad över att jag bara slutat att klaga emot.

''Exactly...'' mumlade han överlägset.

''But don't you want him to be happy?'' frågade jag honom sedan. Harry blev då otroligt arg och slog sin knytnäve i bordet.

''It's enough, Skyler'' utbrast han åt mig. Han spände sin käke och sina knytnävar. Jag bet mig hårt i kinden och släppte inte min blick ifrån Harry. ''It's enough...'' mumlade han sedan lite utmattat.

''Maybe I should leave...'' sa jag åt honom och reste mig upp ifrån stolen. Jag kände mig faktiskt arg på honom. Han kunde aldrig någonsin tänka på någon annan än sig själv.

''You're not leaving, okay?'' sa han varnande åt mig. ''Not durning a discussion...'' sa han sedan och nickade ner emot stolen för att få mig att slå mig ner igen. Jag satte mig långsamt ned utan att släppa min blick ifrån Harry.

''Harry, just eat that freaking dinner together with your parents, it's that so hard?'' frågade jag honom lite irriterat. Harry funderade i några sekunder innan han gick runt bordet och ställde sig framför stolen jag satt på.

''I'll eat dinner with Vendela and Gary, if you spend the night with me after'' sa han åt mig som ett ultimatum. and I can't promise I'll be nice to them...'' sa han sedan. Jag spärrade upp ögonen.

''Is that all?...'' frågade jag honom skeptiskt.

''Yeah, but you need to follow my rules, Skyler, or else this friendship thing won't work'' sa han åt mig. Jag suckade.

''What made you change your mind about this so fast?'' frågade jag honom.

''Well, you didn't say anything about that I had to be nice to them...'' sa han åt mig och log försiktigt. Jag tappade hakan.

''Harry, you're not saying anything rude to Gary or Vendela, do you hear me?'' sa jag argt åt honom och reste mig upp ifrån stolen.

''I can try...'' mumlade han åt mig med ett svagt leende på läpparna. Jag visste att han inte ens tänkte försöka...Detta skulle bara bli en enda stor mardröm...

Hoppas att ni gillar detta kapitel ;** Det blev ganska kort, men jag hoppas att ni gillar det ändå c: Tack för alla otroligt gulliga kommentarer i förra kapitlet :) Dem gör mig verkligen så glad <33 Nästa kapitel kommer att komma upp på Lördag c: Pusspuss

P.s förlåt att det kom upp lite sent, har haft lite annat för mig denna vecka❤️