His Kingdom ›› h.s

Kapitel 38

''Do you mind if I ask you what the hell you're doing in my bathroom?''

Jag stod bara och stirrade på honom i några sekunder. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag försökte säga något, men inga ord kom ut. Jag var mest förvånad och chockad över hur mycket han hade förändrats på bara två år. Han såg så mycket äldre och vuxnare ut. Jag såg nog ut precis som jag gjorde då. Dock så kände jag även mig lite skyldig. Jag hade ju inte hört av mig.

''Harry, I'm-...'' försökte jag säga, men blev snabbt avbruten.

''Harry, are you up there?'' hörde jag Rose röst skrika ifrån undervåningen. Harry spärrade upp sina ögon och gick med snabba steg fram till mig och satte sin ena hand för min mun och den andra på min nacke.

''Yeah, I was just checking something'' ropade han tillbaka ner utan att släppa sin blick ifrån mig.

''I hate when you're so fucking unsociable, it's embarrassing for me'' ropade hon med lite lägre ton. Jag lyfte på ena ögonbrynet. ''Come down now, it's your guests too'' sa hon.

''Damn Rose! Can't you be alone with your bragging and sophisticated housewives to friends for just one minute?'' ropade Harry tillbaka. Jag kunde inte låta bli att flina till. Detta var otroligt pinsamt. Inte minst för Harry. Men samtidigt så kunde inte låta bli att njuta lite av hur nära vi stod varandra just i det där ögonblicket.

''Don't you dare say that about them! That's it, Harry, I'm going to stay at Harriet's for one more week" sa Rose åt honom. Jag såg hur det bildades ett svagt leende på hans läppar. Var var det frågan om?

Vi hörde hur Rose gick iväg ifrån trappan på nedervåningen och lämnade mig och Harry ensamma igen. Han riktade sin blick emot mig och tog försiktigt bort sin hand ifrån min mun, men den om min nacke satt kvar.

"I should go down again, Taylor is waiting-..." Försökte jag säga till honom medan jag försökte ta bort hans hand ifrån min nacke. Han släppte den och greppade istället tag i min hand.

"Oh no, honey, I'm far from done with you" sa han åt mig med ett allvarligt ansiktsuttryck. Han gick iväg till en dörr som var mitt emot badrummets, och öppnade upp den.

Jag stod osäkert kvar ett tag och övervägde om jag skulle följa efter honom. Om jag gjorde det så visste jag att det kunde vara början på en hel del massa problem. Dock så var jag skyldig honom en förklaring.

Jag bestämde mig snabbt för att prata med Harry, och sedan glömma honom och lämna festen.

Jag gick fram till honom och gick in i rummet som han höll upp dörren för mig till. Jag märkte då att det var ett kontor.

Tre av fyra väggar var täckta av bokhyllor som räckte ända upp till taket och var fyllda med böcker, och en av väggarna hade ett stort, avlångt fönster med fördragna draperier. Rummet var fint och gammaldags inrett, vilket jag tyckte om. Var det Harry själv som inrett rummet så skulle jag bli förvånad.

Mitt i rummet fanns det ett skrivbord gjort av mörkbrunt trä, som Harry lutade sig mot med armarna bestämt knutna över bröstet. Framför skrivbordet fanns det en stol, som han nickade emot, som en gest för att visa att jag skulle slå mig ner.

Jag gjorde som han sa och tittade sedan upp på honom, där han stod bara någon halvmeter ifrån mig.

Det var pinsamt tyst mellan oss i några sekunder, då ingen av oss sa något. Dock verkade inte Harry tycka att det var så obekvämt.

''Why did you come here tonight?'' började han med att fråga mig. Något fick detta att kännas som ett slags förhör.

''We just came to talk to Rose...'' sa jag och svalde. Jag vet inte varför han gjorde mig så nervös.

''How dare you even come into my house after these two years?'' frågade han mig då. ''Wearing that stupid shirt and pretending like you don't even know me'' sa han åt mig med läskigt hög ton. Jag tittade ner på min tröja innan jag tittade upp på Harry igen utan att svara. Han andades häftigt efter hur han skrikit åt mig, och jag märkte att han försökte lugna ner sig själv. 

''Because you do remember me, right?'' frågade han mig med en gnutta oro i rösten. Jag knöt mina händer i knät.

''How could I ever forget...'' mumlade jag åt honom.

''Well, it seemes like you had a pretty easy time forgetting, since you didn't even mind calling'' sa han åt mig och himlade med ögonen.

''I'm sorry, I just felt like breaking up was the best thing for us, and I guess I was right since you're soon getting happily married now'' sa jag åt honom och ryckte på axlarna. Harry tittade argt på mig, och jag kunde se hur hans spände sina knytnävar.

''You thought that was funny, didn't you?'' frågade han mig och lyfte på ena ögonbrynet. Jag förstod inte riktigt vad han menade. ''Happily? Are you serious? You heard our fight before, you know we 're not happy'' sa han åt mig och gick bort till fönstret där gardinerna var igendragna.

''You're really fucking annoying, do you know that?'' frågade han mig, innan han drog isär gardinerna och släppte in solljuset ifrån utanför. I luften kunde man då tydligt se damm flyga omkring.

''I'm not going to sit here while you're throwing mean comments at me'' sa jag och tänkte precis resa mig upp så han hastigt vände sig om.

''No...wait'' sa han då, och märkte sen själv att han lät otroligt desperat. ''I mean...'' sa han sedan och knöt ihop sina händer.

''I just want to know why you left...I thought  we were doing fine, I thought...'' sa han och pausade. Han riktade sin blick ner i marken. ''That I maybe meant something to you'' sa han. Jag ställde mig upp ifrån stolen och gick fram till där han stod.

''You did, Harry, I remember how  hopelessly in love I was in you'' sa jag åt honom. Han tittade hoppfullt på mig.

''So what was the problem?'' frågade han mig då.

''I just felt like I just did so much bad things together with you, I mean, I made you cheat on my bestfriend, I wasn't a good friend to Taylor and I caused your parents alot of trouble'' sa jag åt honom. Han tittade ner på mig och fick plötsligt ett leende på läpparna.

''So how about you stay the night?'' frågade han mig plötsligt. Jag spärrade upp ögonen och tog ett steg ifrån honom.

''Wait...didn't you hear what I just said?'' frågade jag honom osäkert. Han greppade tag i min hand.

''Let's just stay up all night and talk about how our lives are now and tell each other things we didn't dare to say to one another before'' sa han och log. Jag tittade skeptiskt på honom.

''Harry, you're getting married for god's sake'' sa jag åt honom och tog mig ur greppet han höll om min hand.

''Skyler, we're not going to have sex, if that's what you thought'' sa han åt mig och flinade till.

''I didn't think that...'' sa jag och fnös till.

''Unless you want to...'' sa han sedan och lyfte på ena ögonbrynet. Jag spärrade upp ögonen.

''Harry, no...'' sa jag äcklat åt honom. Han flinade till.

''It was a joke, Skyler'' sa han åt mig. ''So are you staying?'' frågade han mig sedan och log.

''I don't think so...'' sa jag åt honom och skakade på huvudet.

''I promise you that it'll be the last time you'll ever see me, I promise you to let you go if you don't want to stay, and you kind of owe me this'' sa han åt mig. Jag suckade djupt innan jag hörde mig själv svara.

''Okay...''