His Kingdom ›› h.s

Kapitel 30

Harry böjde sig fram och tänkte precis pressa sina återfuktande läppar emot mina, när jag tog ett steg ifrån honom och satte mina armar i kors över bröstet.

''Are you going to apologize to your parents?'' frågade jag honom och nickade emot dörren. Harry tittade på mig med en tappad haka och funderade på min fråga i några sekunder, innan han skakade på huvudet. Jag nickade svagt.

''Then you can drive me home...'' sa jag kallt och oberört åt honom innan jag gick förbi honom emot dörren. Jag hörde hur Harry suckade bakom mig då jag klev ut ur hans rum.

''Skyler...'' hörde jag honom säga med en gnutta förtvivlan i rösten då jag började att gå ner för trapporna till undervåningen. Jag struntade bara i honom.

När jag kom ner i hallen så tog jag bara fort på mig mina ytterskor och greppade tag i min alltför tunna jacka. Jag tackade Gary och Vendela så hemskt mycket för middagen, och dem tackade tillbaka. Jag såg att dem försöket hålla minen så mycket som möjligt, men på något sätt så såg jag att de var bekymrade och missnöjda med middagen. Jag ville be om ursäkt, men visste inte riktigt vad jag skulle be om ursäkt för.

Jag klev ut igenom dörren och lät kylan omringa mig och började sedan att skynda iväg ifrån huset för att Harry inte skulle hinna följa efter mig. Dock så misslyckades jag, eftersom att jag kände en varm hand på min axel då jag kommit halvvägs över parkeringsplatsen.

''Let go of me'' sa jag åt borstade bort Harrys hand ifrån mig och fortsatte sedan gå.

''Did you really think that I would just let you walk home by yourself when it's dark outside?'' frågade Harry mig ifrån snett bakom mig. Jag himlade med ögonen åt hur överbeskyddande han var.

''It's not like I haven't done it before'' sa jag åt honom med en kaxig ton.

''It's because I've always kept an eye on you...'' mumlade han åt mig och stoppade ner sina händer i jackfickorna. 

''You're not my boyfriend, Harry, I don't need your protection'' sa jag bestämt åt honom och knuffade honom lite ifrån mig. 

''Is it wrong that I care about you? Is that what you think, Skyler?'' frågade han mig irriterat och greppade tag i min arm för att få mig att stanna. Han ställde mig framför honom med ett hårt ryckt i armen. Vi stod på trottoaren precis under en gatlykta som gav ifrån sig ett otroligt gult ljus.

''No, that's not the thing'' sa jag åt honom utan att titta honom i ögonen. Jag kände mig som en liten flicka som fick själv över att ha gjort något dumt, vilket inte riktigt var en bekväm känsla. 

''What's your point then? Why are you so mad and cocky?'' frågade han mig uppretat.

''It just takes a lot of energy to be with someone that just keeps hurting everyone around him'' sa jag åt honom och tittade upp på honom. Jag kände hur hans grepp försiktigt hårdnade runt min arm.

''That's not true, I haven't hurt anyone who hasn't deserved it'' sa han åt mig med spända käkar. Jag försökte frigöra mig ifrån honom så att jag sedan kunde fortsätta att gå.

''It what way did Jace deserve to get hurt? huh?'' frågade jag honom och lyfte på ena ögonbrynet.

''Oh, Skyler, I'm the best thing that have ever happened to you'' citerade han Jace, och försökte härma hans röst på ett löjligt sätt. Jag blev då bara ännu surare.

''And Rose?'' frågade jag honom medan jag fortsatte att försöka ta mig loss.

''She called you stuff, mean things, Skyler, and you know it'' sa han åt mig utan att släppa sitt grepp. Hur hon kallat mig fegis gång på gång utan anledning dök upp i mitt huvud. Och hur jag kände att jag hela tiden hade något att bevisa för henne. Det hela fick mig att inse hur mycket jag gjorde bara för att ha kvar henne som kompis.

''Me then? What did I do to deserve to get hurt?'' frågade jag honom och slutade att försöka ta mig ut ur hans grepp. Han spärrat upp ögonen en aning och verkade inte riktigt kunna inse vad jag just sagt.

''You're my bestfriend and the person I love the most, and I've always made sure to treat you the best I can, I've never hurt you' sa han bestämt åt mig och skakade på huvudet. Han verkade helt säker på sin sak.

''oh? Is that so? You're lying to me, you just keep on telling me to get together with you, even though you know that you can't keep the same girl for a day'' sa jag åt honom och kände bara för att spotta honom i ansiktet.

''Why would you say like that?'' frågade han mig, medan jag märkte hur jag bara retade upp honom allt mer och mer. Jag visste att om han blev för arg kunde han bli våldsam, men jag orkade inte bry mig. Han fick slå mig om han vågade.

''Oh please, so you're telling me you wasn't with Mary last night?'' frågade jag honom och puttade honom med den handen han inte höll fast i. Harry ställde sig otroligt nära mig.

''I was crying about you last night, Skyler'' sa Harry åt mig innan han släppte mig. Bara sådär. Jag blev tyst, då jag inte riktigt visste vad jag skulle svara på det. Jag knöt ihop mina armar över bröstet och lämnade ett litet mellanrum mellan mina läppar.

''You were crying?'' frågade jag honom medan jag svalde ner en klump i halsen.

''You saw my room, didn't you?'' mumlade han åt mig. Jag bet mig hårt i kinden och min handflata på min panna. Det blev tyst och ingen sa något.  Jag visste att han hade gjort sönder saker i sitt rum, men jag hade ingen aning om att han hade gråtit samtidigt. 

''Can I hug you now?'' frågade han, efter att vi stått och bara tittat oss obekvämt om under tystnad i säkert någon minut. Jag tittade upp på Harry och nickade försiktigt. Nästa sekund kände jag hur han drog in mig i en varm kram, där han hårt omfamnade mig. Dock var det fortfarande något som inte kändes alls bra inom mig...

''Harry, maybe we should stop seeing each other...'

Kapitel 30, åh herregud :o Svårt att tro att jag nu skrivit 30 st kapitel på denna story, och mer ska det bli <3 Hoppas ni gillar denna del, så ses vi i nästa som kommer att komma upp på Fredag, förhoppningsvis, så då får ni se vad Harry tycker om Skylers idé ;*

P.s tack för alla otroligt söta kommentarer i förra kapitlet c: Jag blev verkligen så otroligt glad för varenda en av dem ;* puss på er <3