His Kingdom ›› h.s

Kapitel 17

''I love your house'' sa han åt mig då vi satt på mitt rum. Han hade slagit sig ner på min säng med ryggen lutad emot väggen. Jag måste säga att jag blev lite förvånad över hans plötsliga kommentar. Det var liksom ovanligt snällt för att komma ifrån mannen som lämnat mig i skogen mitt i natten med bara en ficklampa och en telefon, och utnyttjat min bästa vän för sex. Det var två saker jag hatade honom för, och kommer att påminna honom om ett par gånger innan jag får höra honom säga förlåt för det. Han kommer inte undan med bara en komplimang.

''Yeah, I guess it's a pretty house'' sa jag och ryckte lite löst på axlarna. Han nickade försiktigt med ett svagt leende på läpparna. Det blev tyst i rummet ett tag, och Harry bara tittade sig lite om som om han försökte hitta något som han kunde starta en konversation med.

''Why are you so mean and arrogant to everybody when you first meet them?'' frågade jag honom då, rakt på sak. Jag ville bara svar på alla mina frågor om honom innan vi skulle lära känna varandra på riktigt, även om jag inte riktigt var säker på om jag ville det. Harry var förvånad över min fråga, det syntes. Han rättade obekvämt till sin plats i sängen och fyllde ångestfyllt upp sina kinder med luft, och blåste sedan ut den.

''You're aware of that you're rude asshole, right?'' frågade jag honom sedan, innan han hunnit svara. Han flinade då till.

''I'm aware of that yes, I've heard that... a few times...a day...'' sa han medan han uttalade de sista orden lite tystare. Han hade ett leende på läpparna, även fast hans ord var sorgsna. Han kliade sig i nacken och hostade till, och visade att han kände sig obekväm i situationen då det plötsligt handlade om honom.

''But why are you this way? So...stupid and mean to everybody, Rose told me that you were really arrogant to her too before you got alcohol in your blood'' sa jag åt honom. Mitt hjärta sa åt mig att inte fråga honom saker som dessa då jag tydligt kunde se att han var obekväm, medan min hjärna bara fortsatte.

''Skyler, I don't know'' mumlade han i en fnysning och skakade på huvudet. Han skrattade osäkert.

''Of course you know, how do you even get any friends when you're like this?'' frågade jag honom. Han blev tyst och ryckte löst på axlarna.

''Do you even have any friends?'' frågade jag honom sedan. Han nickade då.

''Of course I have friends, but that's none of your damn business, okay?'' sa han åt mig. Jag log och satte mina händer framför mig.

''No, no, of course not'' muttrade jag åt honom. Det blev tyst i rummet igen och Harry satt nu och stirrade på mig istället. Jag besvarade det igenom att stirra tillbaka.

''You should thank me for this'' sa jag plötsligt åt honom. Han fnös till och slängde ut med armarna.

''For what?'' frågade han mig oförstående.

''For giving you a chance, I think your the most horrible person I've ever talked to'' sa jag åt honom. Han log emot mig.

''Not including your boyfriend then?'' frågade han mig. Jag tappade hakan åt hans ord.

''My boyfriend is the best guy ever, and I think you jealous of him'' sa jag åt honom och satte mina armar i kors över bröstet.

''What if I am...'' hörde jag honom säga under hans andetag. Jag riktade fort min blick emot honom för att se om han menade allvar. Han sa ingenting utan bara stirrade på mig, med ett svagt leende på läpparna. När han tittade på mig sådär, så förstod jag plötsligt varför tjejerna ville följa med honom hem även fast han är en idiot. Varför alla smälte så för honom och varför alla tjejer han behandlat som skit, fortfarande skulle gjort vad som helst för att få träffa honom igen, bara för att få känna hans beröring.