His Kingdom ›› h.s

Kapitel 32

''You really should spend christmas with us, everyone will be there'' insisterade Taylor i telefonen som jag hade tryckt emot mitt öra. Jag gav mig själv ett snett leende medan jag lutade mig emot diskbänken i köket och satte mina armar i kors över bröstet. Även fast jag gärna ville komma så hade jag andra planer.

''You know I would love to, Taytay, but you know I've already plans with my family for christmas'' sa jag och bet försiktigt på min tumnagel. ''Beside, We'll spend New Year's Eve together at that stupid party'' sa jag åt henne och lyfte lite på ögonbrynen.

''Stop biting your nail and give me a really good reason to why you aren't coming'' sa Taylor åt mig med bestämt ton i telefonen. Jag tog försiktigt ut min nagel ur munnen och flinade svagt till innan jag lutade huvudet bakåt lite i en trött gest.

''Well, I haven't seen my parents in two weeks, which is a really long time for me'' sa jag åt henne i en suck. Jag pressade telefonen mellan min axel och mitt öra medan jag öppnade upp ett skåp över diskon för att ta ut ett glas. ''Plus, I haven't bought anything for the other ones and it would be really weird if I just had a present for you'' sa jag och fyllde upp glaset till kanten med vatten.

''They don't care, it'll be fine'' sa Taylor med ljus och positiv ton. Jag log för mig själv.

''Well, I'm flattered that you want me to be there so bad, but I've already decided, and I'm not going to change my mind'' sa jag innan jag satte kanten av glaset emot mina läppar och tog några klunkar.

''Owen will be there'' sa Taylor plötsligt till mig, medan jag hade en känsla av att hon hade ett brett leende på läpparna.

''Well, that changes everything'' sa jag åt henne och försökte låta så glad som möjligt.

''It does?'' frågade hon, förvånad över min reaktion.

''No'' sa jag kort och skakade på huvudet. ''I'm not into Owen, he's not my type'' sa jag åt henne och tog ännu en klunk ifrån mitt vattenglas.

''Is it just because he isn't Harry?'' frågade hon mig med en bekymrad ton. Jag himlade mina ögon åt hennes kommentar.

''Can you stop talking about Harry for once?'' sa jag åt henne med en hopplös ton. 

''It's just that you haven't had a boyfriend since that dude was around'' sa Taylor åt mig.

''Excause me? When he was around, you where the one saying that you weren't intrested in guys, and look at you now'' sa jag åt henne. Jag kunde höra hur hon trött mumlade någonting på andra sidan luren.

''Maybe you're right, but I'll stop mention Harry on one condition'' sa hon flinande åt mig. 

''What?'' frågade jag muttrande.

''You'll show up on christmas'' sa hon åt mig och skrattade till. Jag kunde inte låta bli att le.

''Bye Taylor, see you when you're coming home'' sa jag, innan jag la på i telefonen. Jag la den på det lilla matbordet av trä innan jag slog mig ner på stolen tätt intill. 

Jag förstod verkligen inte var Taylor inte bara kunde sluta säga Harrys namn varje gång samtalsämnet handlade om mig och killar. Det var två år sedan jag var med Harry och att jag inte hade någon pojkvän berodde knappats på honom. Jag var bara sexton då. Jag hade knappt kvar en bild av honom i huvudet och kommer inte ihåg varför jag tyckte att han var så himla speciell. Det enda som jag kom ihåg var hur han fick mig att känna. Speciell, lycklig och älskad som aldrig förut. 

Jag kommer ihåg att jag älskade livet med honom. Dock var jag arton nu, och Harry måste vara tjugoett. Han bor säkert kvar i sin gamla stökiga lägenhet, jobbar på samma gamla jobb, röker samma gamla cigaretter. 

När jag precis fyllt arton år så hade jag och Taylor köpt en liten lägenhet tillsammans. Det var i alla fall lagom stor för att vi båda skulle få plats i den. Vi hade varit lite skeptiska först, då flytta hemifrån innan man slutat sista året på gymnasiet kanske inte var världens bästa idé. Dock så klarar vi oss fint, då vi båda har varsitt extrajobb. Plus att vi går på två olika gymnasium, och det bästa sättet att hålla så bra kontakt som möjligt på var helt enkelt att flytta ihop.

Jag slog mig ner i lilla röda soffan som precis rymmer två personer och sätter på TV:n. Där ligger jag och zappar mellan flera olika billiga tv-program tills klockan blivit sex på kvällen. Vid den tiden så hörde jag hur dörren i hallen öppnades upp.

''I'm home, honey'' hörde jag henne ropa medan hon skramlade med sina nycklar. Jag sänkte ljudet på tv:n.

''You can't say like that, it sounds like we're a old married couple'' ropade jag flinande åt henne och la mig på rygg i soffan och tittade upp i taket.

''What? Aren't we?'' sa hon i samma sekund som hon stack in sitt huvud igenom dörröppningen till vardagsrummet. Jag log emot henne och vinkade försiktigt.

''So how was it?'' frågade jag henne nyfiket och satte mig lite upp i soffan med ryggen lutad emot armstödet och knäna uppe vid bröstet. Hon stod kvar i dörröppningen medan hon tog av sig sina vinterstövlar.

''Well, can a meal together with my lovely boyfriend and his hilarious sister be anything but great?'' frågade Taylor medan hon smärtsamt klämde fram ett leende. Jag kisade med ögonen och drog in luft igenom mina stängda tänder.

''Was it that bad?'' frågade jag henne och la huvudet lite på sned.

''Yeah, she really hates my guts, even though I haven't given her a reason to'' sa hon och slog sitt trött ner i soffan bredvid mig. 

''I'm sure she's just a bitch, Taylor, I mean, you're so lovable'' sa jag åt henne och log. 

''Oh, I see what you're trying to do here...'' sa Taylor plötsligt och rättade till sin plats i soffan lite medan hon tittade listigt på mig. Jag slängde oskyldigt ut med armarna.

''What? I don't know what you're talking about'' sa jag medan jag inte kunde släppa ett stort leende ifrån läpparna.

''You're trying to make me do your homework, this is what all these compliments are coming from'' sa hon åt mig och slog till mig lite löst på benet. Jag satte mig i skräddarställning på soffan. ''But that isn't working on me'' sa hon bestämt och satte armarna i kors över bröstet och tittade fram emot tv:n. Jag bet mig i kinden och det blev tyst i vardagsrummet i några sekunder.

''But am I though?'' frågade hon mig plötsligt och fångade min uppmärksamhet ifrån tv:n ännu en gång.

''What?'' frågade jag henne oförstående.

''Lovable, because I don't feel so lovable'' sa hon osäkert och rynkade lite på näsan.

''Taylor, you're adorable'' sa jag åt henne och klappade henne tröstande på axeln.

''Maybe I am, those words were like heaven for my self esteem, thank you'' sa hon och la sin hand ovanpå min på hennes axel. Jag log nickade, innan vi båda tittade emot tv:n igen. 

Att leva tillsammans med Taylor var det näst bästa val jag gjort i hela mitt liv. På första plats så var det att lära känna Harry. Det gjorde lite ont att erkänna det för mig själv, men mitt undermedvetna visste mycket väl om det. Jag ville nog inte träffa honom igen, då jag visste att han bara skulle röra till allt i mitt liv. Det var nog bäst att låta det vara och leva mitt liv utan honom.

Dock blir saker inte alltid som man tänkt sig...