stay alive | h.s

prolog

Hon var som en ängel. Oskyldig, vacker och enastående. Vackrare hade jag aldrig skådat. Jag visste att jag aldrig mer skulle se något så vackert som henne. Hon var så passionerad och uppslukad i det hon gjorde. 

Min blick hade vilat på henne fler timmar än vad hon visste om. Jag hade studerat varenda del av hennes ansikte och kropp. Jag kände henne utan och innan, ändå hade vi aldrig sagt ett ord till varandra. Hon visste säkert inte vem jag är, men jag hade lagt märke till henne för längesedan. 

Jag var aldrig säker på ifall jag skulle ta steget och prata med henne. Fråga henne vad hon la ner så mycket tid på. Vad var det för något hon lade ner timme efter timme, dag efter dag på? Men jag visste i alla fall att det gjorde henne lugn, kanske till och med lycklig. Sättet hennes axlar sakta sjönk ner efter att ha suttit där ett tag. På samma parkbänk, samma plats, vecka efter vecka. Var det omgivningen? Var det platsen eller det hon höll på med som fick henne att komma tillbaka?

Parken var vacker, men jag hade sett vackrare parker. Det lekte barn och gick människor förbi hela tiden. Det var ingen lugn och tyst plats. Bara ibland, men oftast inte. Mitt i parken fanns en stor damm. Ibland hade hon med sig skalken på ett bröd och delade i bitar innan hon rättvist kastade ut dem till ankorna. Jag undrar om hon hade bakat brödet själv. Lukten av nybakt bröd nådde genast min näsa när jag tänkte på det.

Blommor var planterade överallt i olika färger. Trädkronorna var gröna och mäktiga ända tills hösten kom. De orangea löven la sig prydligt på marken medan kylan kom krypande. De vissnade blomplantorna togs bort för att lätt kunna plantera nya till våren. 

Om hon bara visste. Om hon bara visste hur väl jag kände till henne utan att ha sagt ett ord till henne. Om hon bara visste vad jag ville visa för henne. Jag hade så mycket att erbjuda henne, och jag ville så gärna låta henne få uppleva det.