Jag ligger och vrider mig i sängen, det har säkert gått flera timmar sedan jag och Oscar gick och la oss men ändå kan jag inte sova. Jag ligger och tänker på vad det är för fel på mig, varför blev jag så osäker idag? Varför stammade jag och varför rodnade jag? Jag försöker inbilla mig att det är för att vi ska bo ihop och att jag inte vill sabba allt redan första dagen men jag vet att det är fel. Den vanliga jag skiter i om det sabbas eller inte, han bryr sig inte ett skit om någonting. Inte heller kan jag släppa tankarna på varför allt blev som det blev. Är det mitt fel allt det här? Är det mitt fel att pappa lämnade oss? Att pappa som jag gjorde alltihop med stack. Att både jag och mamma blev deprimerade, att jag började dricka, festa och röka, skaffade nya vänner och helt stängde av känslorna för att slippa känna all smärta och all längtan. Är det mitt fel att ingen tycker om mig? Mitt fel att min och Omars kontakt bröts? Att jag är helt värdelös. Hur länge jag ligger och tänker allt detta vet jag inte, det jag vet är att tillslut får jag nog.
Jag kommer att tänka på dem gångerna när jag var liten som jag sov tillsammans med Oscar, dem gångerna jag hade drömt en mardröm. Jag tänker att jag redan skämt ut mig inför Oscar flera gånger för flera år sedan och även idag så det spelar ingen roll. Utan att hinna tänka efter ordentligt har jag rest mig upp och trippat in till Oscars rum.
"Jag kan inte sova" piper jag ynkligt fram, jag är så jävla värdelös. Jag har inte ens bott hos Oscar i en dag och redan har jag blivit så blödig och osäker och dessutom väcker jag honom mitt i natten, vad hade jag egentligen tänkt att han skulle göra åt saken. Jag förbereder mig för dem hårda orden som kommer lämna hans mun alldeles strax, snart kommer jag få höra något i stil med "och vad ska jag göra åt det?" Eller "det är väl fan inte mitt problem?"
Men orden kommer aldrig.
"Kom" viskar han lågt istället, lyfter på täcket och visar att jag ska krypa ner och just då skiter jag i hur stelt det kommer bli imorgon och hur dum, värdelös och svag jag är som inte klarar mig själv.
Smidigt kryper jag ner och låter honom vira sina starka armar i ett tryggt grepp kring min lilla kropp. Känner hur hans värme sprider sig till mig och hör hans djupa andetag och på något sätt sprids ett väldans lugnt till mig vilket gör att jag klarar av att somna. Så där somnar jag, i Oscars trygga famn.
