Felix perspektiv:
I ren desperation pressar jag mina läppar mot Oscars. Vi delar en hård och känsloladdad kyss som ingen verkar ha några planer som helst på att avsluta. Något som tyvärr sker ändå.
Tungt andas vi med ansiktena mot varandra samt delar en djup ögonkontakt. Och just i denna position skulle jag vilja pausa tiden. Endast jag och Oscar. Utan bekymmer eller funderingar. Något som dock är omöjligt då flera tusen frågor just nu flyger runt i mitt huvud även om jag är korkad nog och inte kan förmå mig att öppna min mun för att säga ens ett litet ord.
Istället kysser jag honom än en gång, hårt och desperat. Som om jag är rädd att orden han precis yttrat ska ångras.
"Jasså, här kommer man visst olägligt" yttrar plötsligt en otroligt bekant röst.
Direkt flyger vi ifrån varandra samt Oscar svamlar ur sig någon konstig och osammanhängande ursäktsliknande mening innan han snabbt slinker ut genom dörren.
Länge kollar jag på gestalten framför mig utan att yttra ett knyst. Och även gestalten föreställande min mamma kollar på mig i tystnad innan hon verkar få nog. Snabbt nästan kastar hon sig över mig.
"Tack och lov att du har vaknat hjärtat, vet du hur jävla orolig jag har varit!? Liksom hur fan tänkte du när du drack dig så full att du lyckades hamna i koma?" Yttrar hon med en grötig röst vilket gör att jag inte riktigt kan bestämma mig för om hon är lättad för att jag är vaken eller sur för att jag hamnade i koma. Dock har jag fått förklarat av min läkare som var här precis när jag vaknade även den andra orsaken till varför jag hamnade här, om jag ska berätta det för mamma är väldigt oklart dock.
"Förlåt" mumlar jag svagt men kramar tillbaka, det var otroligt länge sedan jag såg min mor och helt ärligt så har jag saknat henne något enormt.
Kramkalaset fortsätter en stund innan en läkare kommer in för att berätta att jag kan åka hem redan idag då egentligen aldrig haft några allvarliga skador.
Snabbt skrivs jag ut och det bestäms att jag ska möta Oscar i hans lägenhet då han verkar ha något problem med en läkare som vägrar låta honom gå eftersom han tydligen brutit mot någon tydlig order han fått.
Därav sjunker jag ner i passagerarsättet i mammas bil och vi glider ut från sjukhusets parkering.
"Felix, angående den pågående aktiviteten när jag först kom int till dig" yttrar hon efter en stunds tystnad med en svårtolkad röst.
Och med ens blir jag generad, var hon verkligen tvungen att ta upp det?
"Ja?" Yttrar jag generat.
"Du vet jag är glad att du äntligen erkänt att du är homosexuell och jag hoppas du vet att jag alltid kommer acceptera och stötta dig oavsett din läggning eller beslut" Förvånat kollar jag på henne, hur fasen kunde hon veta om att jag är gay?
"H-hur visste du?" Yttrar jag förvirrat och hon ler smått åt mig.
"Jag känner dig gubben" Dock sprids en allvarligare rynka i hennes ansikte när hon fortsätter "Men är du verkligen säker på att Oscar är så bra? Visst han är en bra kille, men han är 5 år äldre Felix. Du är 17 och han är 23, du är tekniskt sett ett barn medan han är vuxen" yttrar hon bekymrat.
"Ja mamma, jag vet att Oscar är bra och dessutom skiljer det 4 år, du vet jag fyller 18 snart"
------
Tråkigt kapitel kanske..
Men hej på er, det var ett tag sen! Hur mår ni??
Har ni lov? Det har inte jag :(((
