Omars perspektiv:
Hårt kramar jag om Felix, min bästa vän jag inte hört något ifrån på flera år. Men som jag saknat mer än allt. Han skulle bara veta hur många gånger jag legat vaken på nätterna, tänkt på varför han bara slutade höra av sig. Funderat på om jag gjort något eller varför jag inte dög. Tillslut är vi ändå tvungna att dra ifrån och har nu 3 par rent ut sagt väldigt förvirrade blickar på oss.
Något jag dock skiter fullständigt i allt som betyder något just nu är Felix.
"V-varför l-lä-lämnade du m-mig?" Får jag hackigt ur mig när våra ögon möts i en djup kontakt.
"D-det var inte meningen.. E-eller a-asså ehh åhhh J-jag ve-vetinte, j-jag ä-är så ledsen, jag har varit en idiot, snälla f-förlåt m-mig O-Omar, J-jag behöver dig" stammar han lika hackigt fram och fäller ytterligare tårar. Egentligen vill jag fortfarande veta vad som hände, vi gjorde allt tillsammans men så plötsligt flyttade han och bröt kontakten helt. Men att se min bästa vän så här ledsen är inget jag klarar av.
"Det är okej" yttrar jag så stadigt som möjligt därför fram istället innan jag drar in honom i ännu en kram.
Felix perspektiv:
Klockan är sent in på kvällen, men ändå sitter jag och Omar här på en liten parkbänk utanför Stockholm. Direkt efter att middagen var uppäten hade vi gått ut, ut för att prata, prata och reda ut saker. Och nu har jag precis berättat allt om varför vi flyttade, varför jag bröt kontakten och hur jag mått samt betett mig dem senaste åren för Omar. Inte en enda sekund har jag lämnat ute. Därför forsar nu tårarna likt ett vattenfall ner längs mina kinder samtidigt som Omar tryggt håller om mig i sin famn, detta får mig dock bara att gråta ytterligare. Aldrig har jag gråtit så här mycket, jag hatar att gråta, det bevisar bara att man är svag. Men antagligen är det därför jag gråter så mycket också, jag är svag.
Omar är den första jag berättat det här för, han är den enda som vet om allt, varenda liten detalj, dels är han den ända jag litar fullt ut på och dels kände jag att jag var skyldig honom en förklaring.
"Åhh, Felix jag vet inte vad jag ska säga.. Förutom att du är värd så mycket mer än det här" yttrar han med en aningen sorgsen ton.
Efter en stund bestämmer vi oss för att gå tillbaka mot lägenheten och möts där av e förtvivlad Ogge.
"Vart sjutton har du varit Omar? Jag trodde seriöst du blivit kidnappad" får han förtvivlat ur sig innan han kastar sig längs halsen på Omar.
"Nejdå, jag och Felix behövde bara prata och reda ut lite saker" yttrar Omar lugnt och placerar sina armar kring Ogge.
"Åh okej, förresten Oscar och Jakob har lagt sig för länge sedan men Oscar sa att vi kunde lägga oss på soffan om civile slippa ta oss hem numret i natten." Omar nickar trött och jag suckar lågt. Jag verkar vara som bortglömd.
"Godnatt då" viskar jag tyst, inget svar får jag men inte heller förväntade jag mig det, dem är alldeles för upptagna med varandra.
Ljudlöst trippar jag iväg och in på mitt rum. Drar av mig alla klädesplagg förutom kalsongerna, skiter i att borsta tänderna, kryper istället ner under mitt varma samt fluffiga täcke och sluter ögonen.
