Sömnigt slår jag upp mina ögon, möts av ett stort rufs och lägger därefter märke till hur svårt jag har att röra mig. Och efter att slängt en blick kring min omgivning slår det mig vad som hände igår samt jag kan konstatera att jag fortfarande ligger invirad i Oscars famn. Och av någon konstig anledning vill jag inte flytta på mig. En varm känsla sprider sig i min kropp en känsla jag inte känt på evigheter -om jag ens känt så. Det jag vet är att jag tycker mycket om den och har mina aningar om att den kommer försvinna så fort Oscars armar försvinner. Därför trycker jag än en gång bort tankarna samt mitt förnuft om hur stelt det här kommer att sluta, allt jag vill är att få njuta, känna den här känslan i åtminstone några minuter till.
Precis när min kropp lyckats slappna av och jag är på väg att somna igen känner jag hur Oscar börjar röra på sig och än en gång förbereder jag mig på hans hårda ord om varför jag ligger här.
Men precis som inatt kommer dem aldrig.
"Lyckades du somna?" Yttrar han mjukt istället. Jag förvånas över hans snälla ord, men nickar svagt. Aldrig har någon pratat med så mjuk röst emot mig, mina vänner i Västerås har egentligen aldrig brytt sig om hur jag mår eller hur vidare jag kan sova eller inte. I början när jag inte lärt mig hur dem fungerade och jag yttrat saker så som att jag inte kunde sova fick jag ofta höra att det inte var deras problem eller bad fasen dom skulle göra åt det.
"Vad bra" säger han kort och drar försiktigt bort sina armar kring mig för att sträcka ut sig. Genast försvinner den varma känslan och med ens känner jag mig tom och kall, som vanligt.
--------------
Jag är inge bra på att skriva långa kapitel har jag märkt.. Men hoppas att det inte gör allt för mke. Ni får ju bättre upd då (((((;
