Sömnigt slår jag upp mina ögon, mycket sömn denna natt har det inte blivit men tydligen lyckades jag lyckligtvis få åtminstone någon timmes sömn.
Smärtan i armen verkar ha försvunnit under natten och även den i bröstet har minskat något. Men helt försvunnen är den långt ifrån.
Tröttsamt drar jag på mig gårdagens kläder, är dock noga med att dra en hoddie över huvudet för att täcka bandaget, därefter slänger jag i mig en macka innan jag kontrollerar att jag har mobilen med mig och bestämmer mig för att gå ut på en behövlig promenad.
Att promenera har alltid varit ett sätt för mig att skingra tankarna, allt blir så mycket klarar med lite syre i huvudet.
Exempelvis så inser jag nu att Jakob inte är värd mina tårar på något sätt, det är han som gjort fel. Det borde vara han som får ångest och känner sig värdelös av detta.
Det borde vara han som gråter sig till söms, han som skadar sig.
Med dem tankarna bestämmer jag mig, Jakob är inte värd ett skit och från och med nu ska jag inte ägna honom en tanke till.
Något som visar sig vara otroligt lättare sagt än gjort för utan att jag märkt det har jag tänkt tillbaka på minnen som innefattar Jakobs närvarande och där med har små tårar bildats samt en stor klump i halsen som jag bara känner för att spy ut.
Och utan mitt medvetande alls står jag nu i sjukhusets entré där Felix är inlagd, varför mina ben eller hjärnan, eller vad det nu är som lett mig hit, lett mig hit har jag dock ingen aning om. Men när jag ändå är här väljer jag att gå upp till Felix, eftersom det tydligen inte är en "allvarlig" koma han ligger i (wtf de där lät så fel men kom it på ngt bättre ok?) får han där av ta emot besök nästintill närsomhelst.
Försiktigt kliver jag in i rummet, slår mig ner på en stol precis bredvid sängen som Felix är placerad i.
"Hej Felix, jag vet att du inte kan höra mig nu och inte heller hjälpa mig. Men jag tror det är bra, jag behöver bara berätta för någon. Och jag vill verkligen inte störa Ogge, han förtjänar lite egentid med Omar, dessutom kommer han inte att gilla det jag har gjort. För jag gjorde något otroligt dumt igår.. Du vet Jakob, han var otrogen igen. O-och han sa att jag aldrig betytt något för honom, att jag endast var ett objekt för honom, ett sexobjekt. Kan du fatta det? Att han sa så igen, för han sa ju så förra gången också. Han sa det och sen bad han om ursäkt, fick mig att förlåta honom, men han menade ingenting. Fan Felix jag känner mig så dum, jag borde ha lyssnat på dina varningar, jag borde ha lyssnat på Ogges varningar, jag borde helt enkelt ha lyssnat på allas varningar. Men jag antar att kärleken gör en blind, för vet du vad? Jag är fucking fortfarande kär i honom efter allt han har gjort och jag hatar mig själv för det men jag kan verkligen inte styra mina känslor även om jag vet om och fått det väldigt klart samt tydligt för mig att Jakob är ett vidrigt äckel så älskar jag honom ändå. Och du vet igår allt gjorde så fruktansvärt ont då, så jag skar mig. Snälla hata mig inte, jag gjorde det endast för att få smärtan i armen att bli större ön den i hjärtat. Jag antar dock att det är ganska känslolöst av mig att sitta och berätta om mina kärleksproblem för dig då jag vet om dina känslor för mig och Felix jag är så ledsen. Du är en fantastisk människa och på senaste tiden, eller snarare just nu har jag insett att jag har något slags behov av dig, några slags känslor. Det var därför jag utan mitt medvetande gick hit, jag behövde dig Felix. Vad för känslor vet jag dock inte, kanske bara såna otroliga bästa vän känslor. Men en sak ska du veta, jag menade verkligen inte att såra dig. Jag älskar dig som en kompis och du är världens bästa. Du får bara ge mig lite tid och snälla när du vaknar, säg att det inte kommer bli stelt mellan oss, jag klarar inte av det."
Jag pustar ut efter mitt långa samtal utan några svar. Varför jag pratar med Felix vet jag inte, men jag vet dock att allt det jag sa är sant. Och att det var otroligt skönt för mig att få berätta om mina känslor för någon, även om jag inte fick svar.
