Felix perspektiv:
Jag vaknar av höga snyftningar och upptäcker till en inte så stor förvåning att Oscar är borta.
Ett par svarta mjukisbyxor drar jag snabbt på mig innan jag lämnar sovrummet för att gå ut mot dem höga snyftningarna. Och väl dör möts jag av en syn som nästan får mig själv att bryta ut i gråt. Oscars rödgråtna ansikte och hans annars så stora gestalt nu ihopkurad till en liten boll.
Utan att tänka mig för slår jag direkt armarna omkring den skakade gestalten, håller honom i ett tryggt grepp vaggar honom fram och tillbaka samtidigt som jag känner hur hans hackiga andetag samt skakande kropp sakta lugnar ner sig.
"Shhh, såja andas" yttrar jag lugnt. Jag drar upp oss i en bekvämare position innan jag fortsätter. "Oscar vad har egentligen hänt?" Frågar jag oroligt.
"J-jag r-ringde honom o-och han s-sa att han a-aldrig älskade mig, a-att allt b-ba-bara var en l-lek för honom, att j-jag b-bara var e-ett säkert l-ligg" än en gång brister han ut i gråt och hårt spänner jag nävarna. Och jag svär hade Oscar inte behövt mig här nu hade jag rusat ut för att slå ner Jakob, ingen får såra mi... eh Oscar så här.
-
Efter ett par timmar har jag äntligen lyckats få Oscar att lugna ner sig. Just nu sitter vi uppkrupna tätt ihop i den svart skinnsoffan i vardagsrummet. Oscars ansikte är fortfarande svullet och rödgråtet efter alla tårar han fällt och även hans andetag är aningen hackiga.
"Felix snälla få mig att glömma" yttrar han plötsligt.
--------
Tack så sjukt mycket till över 100 röstningar, uppskattar verkligen alla röstningar samt läsningar, ni är bäst! ❤️
