Fumligt famlar jag efter min nyckel samt förbereder mig mentalt för att möta den vanliga synen när jag kommer instaplandes sent på kvällarna. Oscar och Jakob i soffan, tätt hopslingrade, visserligen inget mer än så men ont gör det ändå.
När jag äntligen lyckats få tag på min nyckel och dörren glider upp möts jag dock till min förvåning av Oscar med en bekymrad min, ensam, precis framför mig.
"Eh hej?" Yttrar jag förvånat
"Hej Felix" yttrar han tankspritt innan han fortsätter. "Hur kommer det sig att du alltid drar ut på kvällarna för att sedan komma hem oftast stupfull mitt i nätterna även på vardagar nuförtiden?"
"Jag har lust, varför bryr du dig?" Yttrar jag aningen drygt. Men samtidigt stiger ett hopp inom mig och hjärter börjar av någon anledning slå lite snabbare, han verkar ju bry sig om mig lit grann iallafall.
"För att jag bryr mig om dig, dessutom ringde din mamma och sa att dem ringt henne för att du har en massa oanmäld frånvaro samt skolk i skolan och när jag berättade vad du höll på med blev till och med hon förvånad, det här är inte likt dig Felix, visst du brukar festa men inte så här mycket på vardagarna, inte sant?" Genast sjunker hoppet inom mig och hjärtat saktar in, självklart är mamma inblandad. Varför skulle han annars ägna mig en tanke.
"Felix har det hänt något?" Yttrar han efter en stunds tystnad i väntan på svar ifrån mig, något han dock inte fått. Men den här gången är jag snabb med att svara.
"Nej" yttrar jag kallt innan jag pressar mig förbi honom, hinner se hans ansiktsuttryck han ser faktiskt ut att undra, ser ut att bry sig. Men inte en chans att jag berättar om mina känslor för honom, aldrig!
Snabbt är jag inne på mitt rum, låser dörren, försöker hålla tårarna inne. Trots att alkoholen fortfarande finns inne i min kropp har den helt slutat påverka min hjärna. Att han faktiskt såg brydd ut får mig att vilja berätta, men aldrig att jag faktiskt skulle göra det.
Steg hörs och strax därefter en försiktig knackning på min dörr.
"Felix?" Yttrar han försiktigt.
"Jag sa nej, vad vill du?" Yttrar jag så bestämt som möjligt, försöker verkligen låta bli att släppa fram dem irriterande tårarna. Att han faktiskt bryr sig om mig får mig att vilja kasta mig i hans famn, men att han endast gör det för att jag är hans så kallade vän får det att brista inom mig, vän, bara vän.
"Jag tänkte bara.. Äsch lyssna på mig, Felix snälla berätta för mig om det har hänt något, du är en av mina bästa vänner och det gör ont inom mig att du mår dåligt, för jag märker ju på dig att du inte mår bra"
"Jag mår jättebra tack, kan du bara gå nu eller?" Yttrar jag kallt, något jag dock inte lyckas med då tårarna ändå pressas fram och min röst brister i slutet. Jag snörvlar till.
"Felix?" Yttrar han än en gång.
"Gå" snörvlar jag otydligt fram.
"Men jag hör ju på dig att du gråter, snälla öppna!" Yttrar han desperat samt oroligt.
"Jag g-gråter inte b-bara försvinn!" Får jag så stadigt som möjligt fram och till min lättnad men ändå besvikelse hörs det steg.
Han går, han försvinner.
-------------
Fuck vad trött jag blir på folk som iggar mig på snap 😂😴
