Felix perspektiv:
Tårarna forsar längs mina kinder samtidigt som okontrollerade hulkningar jämt lämnar min strupe. Oscar älskar inte mig, han gillar inte ens mig som lite mer än en vän. Han känner ingenting. Han älskar fucking jävla kuksugaren Jakob, idioten Jakob. Tjuven Jakob, idiot tjuven Jakob som stal Oscars hjärta ifrån mig.
Fan vad jag önskar att jag kunde hata Oscar, att hatet kunde bli större än kärleken. Men självklart inte. Istället sitter jag här, gråtandes och suktandes efter honom, hans närhet och allt han har att erbjuda men istället med Omars armar kring mig, Omar som tröstar och håller om mig, Omars lugnade ord. Och självklart är jag oerhört tacksam över att Omar finns samt att han bryr sig men sanningen är att det inte ens känns hälften så bra som att ligga i Oscars trygga famn, förmodligen är det nog dock en känsla jag aldrig kommer få uppleva igen. Aldrig kommer jag mer få uppleva känslan av Oscars läppar mot mina eller hans hud mot min och aldrig känna hans kärlek samt omtanke.
Tårarna rinner fortfarande och mina hulkningar har knappast minskat trots att det gått ett bra tag sen Oscars samtal.
Det är som om tårarna inte kan ta slut, som om allt jag består av är vätska, tårar och som om vätskan bara forsar ur mig. Som om jag snart kommer drunkna av allt, drunkna av sorgen, smärtan i hjärtat, smärtan över att inte kunna andas. Även ett förakt mot mig själv växer, jag är så värdelös, så vidrig.
Och aldrig verkar vätskan inom mig vilja ta slut, aldrig torkar den ut, tårarna fortsätter endast att rinna och mina ögon svider något enormt. Andningen blir svårare, tyngre. Förtvivlat kippar jag efter luft, försöker följa Omars lugnande röst, försöker andas som honom, sakta, lugnt. Försöker slappna av till Omars lugna armar som kramar om mig samt smeker mig, men hjälper gör det inte. Det blir nästan värre min andning blir ännu snabbare och snyftningarna högre, kroppen börjar skaka och jag hyperventilera.
Jag ser Omars panikslagna blick, hur han inte har en aning om vad han ska göra, endast skräcken i hans ögon om vad det är som händer. Varför ett högt hjärtskärande skrik plötsligt lämnar mina läppar, varför jag gråter och hulkar hysteriskt, varför min kropp skakar som aldrig förr.
Aldrig hade jag trott att det kunde göra så här ont på en och samma gång, inte ens när pappa drog gjorde det så här ont.
Jag blickar upp på Omar än en gång hans blick ser fortfarande lika panikslagen ut och jag vill berätta för honom att det inte är någon fara, att allt jag egentligen behöver är Oscars närhet.
Men självklart får jag inte fram ett ord, dem stockar sig i halsen på mig och blir endast till otydliga snyftande.
Och plötsligt svartnar det för ögonen samt jag faller ner i Omars knä, hör hans förtvivlade röst som ber mig stanna kvar, öppna ögonen. Men det är som om någon klistrar ihop mina ögonlock hur mycket jag än vill kan jag inte rubba dem.
Jag försöker röra mig, för att visa att jag lever men sakta känner jag hur även min kropp domnar bort och strax därefter mitt medvetande.
