Oscars perspektiv:
Förtvivlat glor jag på läkaren som nyss meddelat oss om att Felix inte lär vakna på ett bra tag. Dock så beror det inte på att hans kropp är för utmattad längre, då hade han vaknat för länge sedan. Anledningen till att han inte kan vakna är att hans kropp är alldeles för full av alkohol samt tobak. Och tydligen har hans kropp inte klarat av den mängden han fått i sig och för att kunna återhämta sig på bästa samt snabbaste sätt har kroppen "stängt av" sig.
Risken att han inte vaknar är dock otroligt liten så enligt doktorerna har vi egentligen inget att oroa oss för, men det är jävligt lätt för dem att säga, de känner inte ens Felix. För dem är det bara ännu en patient som inte kan kontrollera eller hantera alkohol.
Frustrerat stegar jag ut ur det deprimerande sjukhuset så fort läkarns gett oss alla information vi behöver. Att stanna kvar i den byggnaden är inget jag klarar av, den gör mig bara deprimerad. Får mina skuldkänslor samt oron att växa.
Istället styr jag stegen mot Jakobs lägenhet, allt jag behöver nu är lite omtanke, någon som tar hand och håller om mig.
Väl där knackar jag försiktigt på dörren och nästan direkt hörs det steg samt Jakobs ansikte gör sig synligt.
"Oscar?" Yttrar han förvånat.
"Ja, eh kan jag komma in eller?" Yttrar jag tyst och ett tag ser han faktiskt ut att tveka vilket känns som ett slag i magen men strax därefter nickar han.
"Såklart, jag måste bara fixa en sak. Du kan sätta dig i soffan så länge, jag kommer snart" yttrar han halvt svävande och tveksamt placerar jag mig i soffan samt Jakob lämnar en snabb kyss mot min kind innan han försvinner iväg.
När en kvart nästan passerat får jag nog av att vänta. Ställer mig därför upp för att vandra mot Jakobs rum och där med få reda på vad det är som tar en sådan tid.
Förvånansvärt möts jag av en stängd dörr och svaga läten ljuder, inget jag jag dock kan placera till något speciellt. Förvirrat trycker jag ner handtaget, något jag nog inte skulle ha gjort.
För där möter mina ögon en förfärlig syn vilket får mitt hjärta att totalt brista.
Jakob, min pojkvän. Min pojkvän Jakob. Med tungan i halsen på en helt okänd kille.
Med tårar i ögonen harklar jag mig så tydligt som möjligt. Och genast vänds uppmärksamheten mot mig.
Dem blåa ögonen tillhörande Jakob fylls som jag väntar mig dock inte av panik, skuld eller ånger. Istället ser jag ingenting, helt tomt ser han på mig.
"Oscar" yttrar han kort vilket får mig att bli galen. Är allt han kan att nämna mitt namn efter att jag nyss kommit på honom med att vara otrogen igen.
"Hur fan kan du?" yttrar jag svagt med gråten i rösten, dock visar han fortfarande inga täcken på medkänsla eller ånger. Istället är det den för mig helt okända killen som ger mig en medlidsam blick samtidigt som han tar sig förbi Jakob samt mig.
"Ledsen, jag visste inte att han var upptagen" mumlar han smått ångerfullt fram innan han lämnar oss ensamma. Och det faktum att en helt okänd kille som egentligen inte behöver bry sig ett skit om mig nu verkar mer ångerfull än min egna pojkvän sårar mig något enormt.
"Du började bli tråkig, Oscar ta inte illa upp nu, du är snäll och så fast allra mest otroligt sexig och för mig har det alltid bara varit sex. Dock vägrade du ligga med mig eftersom vi inte var tillsammans, där av hade jag inget val än att ingå ett förhållande med dig. Men nu på sistone har jag insett att det finns exakt lika sexiga killar som dig men som inte bryr sig om ett jävla förhållande, så kort sagt jag känner inget för dig och har aldrig gjort." Säger han enkelt, än en gång brister mitt hjärta och då gör jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag går fram till honom, smäller till honom hårt över kinden.
"Du är så jävla vidrig" yttrar jag sårat innan jag snabbt lämnar hans lägenhet.
--------------
Det här kapitlet tog fan flera dagar att skriva hahah, ingen aning om varför dock men aja.
Ha de bäst!
