Jag snabbar på mina steg något rejält när jag märker att jag är påväg att missa bussen, men som imorse hinner jag fram alldeles lagom till att bussen anländer. Som vanligt kliver jag på, höjer handen i en lätt vinning, stämplar mitt busskort samt slår mig ner på första bästa säte.
-
"Hej" ropar jag högt medan dörren smälls igen.
"Hej Felix" hörs Oscars muntra röst och strax därefter gör sig även hans kropp synlig.
"Värst vad du var glad då" ler jag när jag får syn på hans breda leende, han nickar.
"Ja, jag och Jakob har bestämt oss för att försöka igen" yttrar han lyckligt och genast försvinner mitt leende samt hjärtat sjunker som en sten i bröstet. Hela jag blir tom och kall.
"Är du säker på att han inte leker med dig då?" Yttrar jag så stadigt som möjligt.
"Ja, han sa att han ångrar allt han gjort och att han älskar mig. Även att festen han var på var ett misstag och att han avskyr sig själv för det han gjorde" yttrar han glatt. Jag nickar svagt och ger ifrån mig ett långt ifrån äkta leende innan jag försvinner in på mitt rum.
Väl där är det som om allt släpper små tårar börjar sakta att strila ner längs mina kinder, det är visserligen inte många men det är ganska självklart att dem finns där. Jag känner mig värdelös.
Felix Sandman gråter inte, han är stark, han visar inga känslor
Jag viskar orden om och om igen för mig själv, försöker inbilla mig att dem faktiskt stämmer, att jag är stark, att jag klarar av att stänga av känslorna, men beviset på att det inte ligger till så sipprar nu ner längs mina kinder, jag gråter, gråter för första gången sen barnsben, dessutom över så lite som en kille. Och som om det inte räcker med det känner jag en enorm smärta i bröstet också, som om någon kastat mitt hjärta i marken, hoppat, stampat och totalt krossat det.
Det är som om ett svart mörker omslutit mig för plötsligt klarar jag inte av ett endaste ting, kraften har pyst ur mig likt all värme samt minsta glädje i min kropp, kvar finns bara tomhet och ett brustet hjärta. Och då förstår jag, mot alla mina principer samt förmodan har känslorna för Oscar gått över i något mycket större, något jag fruktar stort sen min pappa lämnade mig, något som kärlek. Jag har fallit för Oscar, är kär i honom.
Fler tårar faller ner längs mina kinder när jag inser att det faktiskt stämmer så jävla hårt. Och som vanligt blir någon sårad så fort jag blandar in känslor och som vanligt blir det jag.
------
Som vanligt kan jag inte beskriva känslor... 😩
