Superficial Love M.G (Avslutad)

Nu är det slut....

Awas perspektiv:
Nu var vi i ett hotel nere i Oslo. Marcus och Martinus skulle nämligen spela in några låtar samt bli intervjuade. Jag tar på mig kläder och sminkar mig lite för att gå ner och äta fruktost för att sedan följa med killarna. Ensam går jag ned dit, för att Martinus skulle nämligen fixa något och komma efter mig.
Jag tar min talrik och plockar på mig av det som fanns, eller det som jag helt enkelt tyckte var gott. Jag vänder mig om för att gå och sätta mig, jag tittar omkring och får syn på Marcus. Glatt går jag fram till honom och sätter mig på det bordet han befinner sig på.

Jag går fram till honom och ger honom en kram.
Awa:
"Hej, du ser ju glad ut?"
Jag ställde den frågan av nyfikenhet, och jag var ju så nyfiken eftersom jag såg det lilla leendet som gjorde så att hans lilla smile-grop syntes till.
Marcus:
"Jag tänker på henne."
Det leendet som även syntes på mig var nu borta. Det liksom byttes ut till en helt annan min, en allvarlig min.
Jag börjar min mening med en suck sedan pratar jag bara..
Awa:
"Jag säger verkligen inte detta för att på något sätt såra dig. Jag säger detta för att hjälpa dig. Sarah är inte den rätta för dig."
Jag såg tydligt hur glädjen bara rann ur honom. Men den här gången ville jag bara hjälpa honom. För det som jag sa var bara sant.
Awa:
"Jag känner henne, jag vet exakt vilken person hon är. Jag vet, hon kanske är fin, söt och kanske snäll. Men hennes personlighet söker efter något helt annat. Hon söker inte efter en sån som du. Jag menar att hon förtjänar inte dig. Ni är helt olika. Snälla lita bara på mig, för det jag säger är sant."

Samtidigt som jag ser hur ledsen han är, så kan jag tydligt se hur ilskan kokar i honom. Han kommer några centimeter närmare mig och titta rakt in i mina ögon.
Marcus:
"Jag trodde att du skulle stå vid min sida nu, men det jag kommer säga är mer sant. Sluta lägg dig i. Du har ingenting med mitt liv att göra?! Vad är det du siktar på direkt? Men tack, nu vet jag vilka personer jag ska hålla mig ifrån. Du är den första. Jag är så dum som litade på just dig..."

Efter det han slängt ur sig ställer han sig upp. Jag sitter fortfarande där. Ensam med mina tårar i ögonen, helt stum är jag. Detta är det värsta som jag kunde föreställa mig. Jag ställer mig upp och följer mina steg till rummet. Men jag hinner inte ens till hissen innan jag krockar mot någon.

Jag backar inte från personen, för som jag alltid gör så känner jag att det är Martinus jag krockat med. Helt plötsligt börjar mina tårar rinna. Där står jag och har mitt huvud på hans bröstkorg med mina tårar rinnande. När jag inte känner hans armar om min kropp tar jag några steg tillbaka.
För första gången möts jag av en arg blick som han bar på ansiktet. Förvånar tittar jag på honom. Men fortfarande fanns hans djupa, arga blick i hans ögon.

Awa:
"Har det hänt något, Martinus?"
Utan att säga något tar han ett hårt grepp om min arm och drar mig mot hissen. För varje steg han tar så hårdnar hans grepp om min arm.
Awa:
"Hallå, vadfan har hänt? Varför är du så jävla arg?"

Nu höll han så hårt så att blodet knappt kunde komma ner till min hand. Till slut gnyr jag av smärta.
Awa:
"Märker du inte att jag får ont eller. Kan du släppa?"
När hissens dörrar nu står öppna framför oss puttar han in mig så att min rygg hårt träffar väggen.
Martinus:
"Vad är ditt fuking problem, huh? VARFÖR KAN DU INTE LÄMNA MARCUS OCH SARAH I FRED?! När ska du sluta lägga dig i andras liv. Förstår du inte att jag inte klarar av att se DIG ledsen mer. Jag gör alltid mitt bästa för att du ska må bra, snälla vakna upp och försök förstå att jag älskar dig. SÅ HJÄLP MIG MED ATT LYCKAS MED DET!"

Återigen öppnas dörrarna till hissen, men nu går Martinus ut. Jag sätter mig i fosterställnig och låter tårarna rinna. Vad är det jag har gjort för att förtjänta detta? I en sekund blir hela min kropp helt spänd. Det blir helt mörkt i hissen. Och ljud från maskiner börjar höras. NEJ NEJ NEJ! Snabbt och stressat ställer jag mig upp. Paniken sprider sig långsamt i kroppen. Jag tar all min energi och sparkar på dörrarna, jag ropar allt jag kan men får ingen respons tillbaka.
Awa:
"HJÄLP, hallå,finns det någon där? SNÄLLA HJÄÄLPP! MARTINUS, halååå!"

Men nu kommer jag till det stadiet där jag började svettas. Långsamt slutar min kropp andas. Jag kämpar verkligen för att få luft. Men det går inte, det känns som om någon långsamt stryper mig till döds. Snart fanns jag inte. Så skulle jag dö. Ögonen la sig som ett lock för mina ögon, sedan blev det kolsvart för ögonen. Nu var det slut...

Drama, kommentera gärna vad ni tycker, jag skulle få så mkt motivation då! ❤️🥀❤️