Superficial Love M.G (Avslutad)

Varför fyller du på en grav?

Awas perspektiv:

Jag går ut efter ett samtal som utav en konstig anledning var av Jack, han ville prata lite snabbt och därför skulle jag ut och möta upp honom här utanför. Jag kisar för att kunna se, det var ju kolsvart ute, och just där ser jag honom, långsamt går jag fram till honom.

Awa:
Jack vad är det som har hänt?

Jack:
Inget, jag ville bara säga en sak till dig.

Han blir tyst ett tag sedan tittar han ner på marken. Det är då jag känner en hård smäll i nacken och hur det blir förlamat i hela kroppen, jag faller ner mot marken, jag försöker hålla ögonen öppna, fast mu efter det blivit suddigt så kan jag bara se en kolsvart skärm för mina ögon.

Jacks perspektiv:
Med mina armar omfamnar jag hennes kropp och lyfter den till bilen, hon hade svimmat och det var det Martinus ville.
Jag lyder hans ord och kör snabbt till kyrkogården, där jag ännu en gång lyfter ut henne från bilen. Jag går fram till Martinus med en avsvimmad Awa i min famn. Jag lägger henne på kyrkogårds marken sedan följer jag Martinus rörelser som sätter sig på huk bredvid henne. Han stryker hennes kind och tittar på henne med en sorgsen blick. Jag ser hur en tår faller ner från honom och hamnar på Awas ögonlock, fast vi hade gett henne en så hård smäll så att hon inte skulle vakna på flera timmar. Bestämt ställer sig Martinus sig upp och torkar bort sina tårar.

Martinus:
Ditt arbete är slut nu jack, jag fixar allt annat.

Awas perspektiv:

Jag vaknar utav att jag hör konstiga ljud, jag sträcker på mina armar och känner direkt hur det verkar i huvudet, jag tittar upp och möter en orange himmel, det är gryning? Jag sätter mig upp och känner direkt hur yr jag blir utav det, jag tittar runt omkring mig och då känner jag hur det slår i hjärtat. Jag har vaknat upp mitt i en kyrkogård. Jag känner rädslan medan jag skakigt tittar ner not mina kläder. Jag hade på mig en smutsig röd balklänning. Jag stryker handen genom håret, men jag minns ingenting. Eller det sista som jag kommer ihåg, var när jag blev sjuk och Martinus matade mig med soppa. Alltså var det nog för tre dagar sen kan jag ana. En gång till tittar jag omkring mig och då ställer jag mig hastigt upp. Jag kisar för att vara säker, och nu är jag det, Martinus står bara några meter ifrån mig och gräver med en stor träspade. Jag småspringer fastän jag blir yr och är nära att falla omkull med mina högklackar men det är det minsta jag bryr mig om just nu. Jag saktar ner takten när jag har kommit en bit närmre.

Där står Martinus med en vit lerig skjorta och håret för ansikten och med händerna håller i en stor träspade och fyller på en grav med jord.

Awa:
Martinus?!
Säger jag en aning högt och nervöst.

Han vänder sig om och släpper spaden. Jag går fram till honom och omfamnar om honom snabbt innan jag sen tittar på hans små sårci ansiktet.

Awa:
V...vad gör du?

Han blickar på graven och jag får syn på gravstenen också.

Awa:
Martinus, VAD HAR HÄNT?

Jag skriker av rädsla och då tar Martinus ett grepp om mina axlar och försöker lugna ner mig, fast det funkar inte jag är helt full av panik.

Martinus:
Älskling var lugn, vi går hem snart sen kan jag berätta.

Awa:
Berätta NU, varför håller du i en spade och gräver, vad har hänt, VAD GÖR JAG MED EN KLÄNNING I EN KYRKOGÅRD, OCH VARFÖR ÄR DU HÄR?!

Martinus:
Du mins ingenting eller hur?

Awa:
Vadå?

Nu känner jag tårar som bildas och är redo för att börja rinna.

Awa:
SÄG BARA, på riktigt nu.

Ännu en gång tittar han på gravstenen och nu möter han inte ens mina ögon.

Martinus:
Du har dödat någon Awa.