Superficial Love M.G (Avslutad)

Normal tjej, enligt honom

Awas perspektiv:

Jag sitter vid mitt skrivbord och blickar ut genom fönstret där det för varje stund blir mörkare.

Under hela dagen har tankarna bara snurrat, varje tanke förvandlades till flera. Flera gånger har jag försökt glömma det som hände med Martinus, men det går inte. Jag vet själv inte hur jag ska göra, varför är han så ibland, han kan ändra sig till en helt annan person ibland och det är det jag under hela dagen har försökt komma på.

Jag tittar ner och tar tag i en penna och skissar långsamt på ett papper, det var det jag alltid gjorde när jag mådde såhär, då kunde jag bara fokusera på bilden jag ritar.

Många säger att jag är en konstig tjej. Därimot har Martinus flera gånger sagt att jag bara är en helt vanlig tjej, med en normal personlighet. Jag förstår att han säger det, för nu är jag det. För några år sen var jag en tjej som alltid visade ett leende på läpparna, när jag väl grät hatade jag det, jag låtsades alltid som om det vore glädjetårar istället. Men jag har haft det svårt under tiden, det har förstört mig. Jag förlorade min bästa vän i canser det var med henne jag kunde leva mitt liv.
Jag har försökt och nu...är jag vanlig i andras ögon. Alla tror att jag inte har några känslor.

Jag tar tag i pappret och ser att jag har ritat ett öga, ett öga som tillhörde den personen jag litade på, Martinus. Det är han som får mig att må bättre nu, han får mig att visa vilken person jag påriktigt är.

Men en sak måste jag veta, varför han ändras hela tiden.

Tre knackningar hör jag bakom mig, ifrån min dörr.

"Kom in"

Säger jag med en suck utan att ens vända mig om.

"Hej"
Hör jag en mörk och hes röst säga bakom mig, förvånat tittar jag upp från pappret och vänder mig mot dörren där en kille med en svart luva står. Han tittar upp och jag fasnar vid hans ögon som tillbaks möter mig med en skarp blick. Sedan sätts det flinet jag är van vid att se på hans ansikte.

Hackigt och förvånat säger jag hans namn. Det han gör förvånar mig inte men jag känner mig orolig, Vad gör han här liksom? Han stänger dörren och tar av sig sin luva, sedan stoppar han händerna i fickan och nickar.

"Ja det är jag"

Långsamt för han sina steg framåt så att det bara är någon halv meter mellan oss.

"Vi kan börja nu"

Hans hesa röst som jag ochså är van vid fyller mina hörselgångar. Mitt hjärta dunkade nu snabbare än vanligt, vad kommer han göra nudå? Han är inte vanligt jämfört med mig, det vet ju alla.

Oppsi, ni får så gärna kommentera vad ni tycker och vem ni tror det är.

Förlåt för att jag inte är aktiv just nu men jag är sjuk :( Jag har svårt att andas och massa andra saker. Men imorn lovar jag att ett kapitel kommer :*