Superficial Love M.G (Avslutad)

1995-2017, vila ifrid

När något positivt sker i ditt liv, så rinner dina glädjetårar ner för din kind, just i den stunden så kan du inte tänka på något dåligt. Men dagar kommer, och dager går. Helt plötsligt srår du i det värsta. Då känns det som om inget bra kan ske i livet igen.

Awas perspektiv:

Martinus:
"Du har dödat någon Awa"

Och just nu, står jag i den stunden, där allt är värst, den stunden där du bara vill gå 5 år tillbaka i tiden, där du bara vill glömma allt, man vill inte vara den man är. För att man hatar sig själv, allt blir svart för en, man ser inte det som är bra, man ser bara skulderna framför sig.

Snabbt vändet jag huvudet och tittar på stenen där Elsa 1995-2017, vila ifrid, står inristat, min blick hamnar då på Martinus igen och han tittar sorgset på mig. Mina händer som innan beffan sig i hans hand lyfte jag bort och backade ett steg, jag kände hur tårarna forsade ut genom ögonen, men jag rörde inte en enda min, jag var så tom så att jag knappt kände tårarna rinna.

Martinus kom närmare och tog sats för att omfamna mig i en tröstande kram, men återigen tog jag ett steg bakåt.

Awa:
"Va...hur..vad menar du? Nej..Nej..jag förstår det fel.. eh...ja..jag förstår de fel, säkert."

Jag la mina skakiga händer vid mitt huvud för att försöka förstå.

Martinus:
"Awa, jag kan förklara allt" Ta det bara lugnt"

Awa:
"Förklara vadå? Jag har inte gjort något, nej."

Jag skakade på huvudet medan Martinus mun lämnade en suck.

Martinus:
"Du var full, du kommer inte ihåg, låt mig förklara."

Anledningen till att jag reagerade så var att jag litade på Martinus, alltså var det han sa en ren sanning för mig. För att jag vet att han älskar mig, och då skulle han aldrig ljuga om något sånt. Men jag ville absolut inte höra någon förklaring just nu.

Nu hade jag blivit matt av all gråtande, men fortfarande var jag helt full av panik, stress och ångest. Martinus armar omfamnade min kropp, hans armar låg starkt runt mig, det var det som gjorde så att jag blev lugn, jag blundande och försökte komma ihåg det som skulle stämma med det Martinus sa, jag ansträngde mitt minne men det ända som dök upp var att jag satt med Martinus och att jag var sjuk, sedan sov jag, och helt från ingenstans vaknar jag upp här i en kykogård.

Mina tankar tog slut när vi släppte kramen, Martinus strök långsamt sin tumme mot min kind, men min blick var fast ner i marken.

Martinus:
"Ska vi inte gå hem, hm?"

Sa han med sin ljusa skära röst

Awa:
"Jag vill vara lite ensam Martinus, jag behöver det."

Min röst var tyst och hes, jag gick förbi honom och ut från kyrkogården jag skuckade när jag tittade ner på det jag bar på min kropp, en röd klänning och ett par smutsiga högklackar. Jag förstår att jag var full, men hur kan jag då inte komma ihåg vad jag ens har varit? Jag tog av mig klackarna och istället gick jag barfota med skorna i handen, jag visste inte riktigt vart mina steg tog mig, jag bara gick så långt jag orkade.

Martinus perspektiv:
Efter att Awa hade gått och jag inte mer kunde se hennes ryggtavla, så lirkade jag upp mobilen från fickan och ringde Jack. När han efter långa signaler hade svarat sa jag det rakt på sak.

Martinus:
"Följ efter Awa, nu. Hon gick nyss ut från kyrkogården."
-

Ååah NI ÄR SÅ UNDERBARA, som röstar och ens läser. NI ÄR SÅ BÄST, fortsätt kommentera så blir jag gladare, juste nästa kapitel kommer snart, ojojoj :)

♡