Superficial Love M.G (Avslutad)

Jag lovar

Awas perspektiv:

Vi hade nu besökt läkaren och hon sa att Martinus får lov att åka hem, och att han absolut inte fick ligga på sin rygg, vilket jag kan förstå. Det var verkligen ett djupt sår.

Jag tittade ut genom fönstret där vi satt i taxin påväg hem från sjukhuset. Jag tittade på Martinus som redan hade sin blick vilandes på mig. Han log sitt vänliga leende mot mig, blicken gjorde så att mina ögon fyldes med tårar. Min blick vred jag åt fönstret igen medan jag lät tårana rinna ner fritt, jag försökte göra det så diskret så att Martinus inte skulle märka det, vilket han inte heller gjorde.

*
Vi hade nu hoppat av bilen och stigit in i Martinus hall, jag hjälpte med att ta av honom hans ytterkläder, sedan väntade han på att jag skulle göra detsamma med mina ytterkläder, vilken jag inte gjorde.

"Ska du inte ta va dig?"

Frågade han med ett skratt.

"Nej"

hans ansiktsuttryck ändrades till något jag inte kunde tyda.

Mina ögon började fyllas med tårar, och det gjorde att en frågande min tog plats på Martinus ansikte.

Tårar börjar rinna ner för mina kinder, jag visade Martinus min ryggtavla när jag vände mig mot ytterdörren och öppnade den. Med hans kalla hand tar han ett löst grepp om min handled. Långsamt vänder jag mig om, men min blick dras neråt, jag vågar inte möta hans blick.

"Awa"

Jag blev alltid glad när hans mjuka röst uttalade mitt namn, men nu spreds rädslan i min kropp, för att jag är rädd att jag aldrig kommer höra honom säga mitt namn längre.

Awa:
"Du gillar mig inte längre ellerhur, jag kan förstå dig, du älskar inte en tjej som har förblivit en mördare."

Hans ansikte ger mig nu en sorgsen blick.

Den blicken gjorde så att en känsla spreds i min kropp, känslan som berättade att han påriktigt inte älskar mig längre.

Jag skulle precis vända mig om innan han kom ett steg närmare och omfamnade mig varmt, en sån kram som man aldrig nånsin vill släppa. Mina tårar hade nu inget stopp, jag grät ut.

"Jag älskar dig och det kommer jag alltid göra."

Viskade han skärt, vilket gjorde så att jag blev ännu varmare i kroppen.

Awa:
"L..ov..a?"

Sa jag hackigt.

Martinus:
"Jag lovar Awa."

Nu kände jag att jag återigen kunde känna mig glad efter att han sagt mitt namn. För han lovar mig. Och jag tror på honom.

Martinus perspektiv:
Direkt kände jag skuldkänslor över den lilla meningen som lämnade min mun. Jag kommer alltit att älska henne och aldrig glömma henne. Men hon kommer aldrig kunna finnas fysiskt med mig.

<><><><><><><><><>

♡Rösta och komentera♡