Superficial Love M.G (Avslutad)

"Jag är falsk"

Marcus perspektiv:

Men hennes reaktion var bara en inbillning. Det känndes som om tiden hade stoppats och att jag hade inbildat mig hennes reaktion. Verkligheten var att jag hade tagit ett steg närmare henne, jag blundade, men sen känner jag hur hon tar ett steg tillbaka.

Awa:
"Jag älskar, Ma..Martinus. Fastän jag kanske inte visar det... Men jag älskar faktiskt honom. Men jag skäms, jag har vart för dålig mot honom."

Hon nästan skriker ut den sista meningen medan jag möter henne med en förvånad blick. Hennes tårar som innan hade suttit i halsen på henne väller ur henne. Hon lägger händerna för ansiktet och låter tårarna rinna, aldrig i mitt liv har jag sett någon gråta så mycket som hon gör nu.

Jag lägger armarna runt henne, hon borrar sitt ansikte på veket mellan min axel och hals.

Awa:
"Förlåt Marcus, för att ja..g är så falsk."

Stammar hon fram

Marcus:
"Schh, säg inte så."

Jag känner hur en varm tår rinner längst min kind, jag kunde inte neka att jag faktiskt älskade henne, men Martinus var den som gjorde henne glad. Och det viktigaste för mig är att Awa ska vara glad.

Efter en stund släpper vi kramen och jag möter henne med min allvarliga blick.

Marcus:
"Du ska visa det för honom."

Awa:
"Vadå?"

Sa hon ledsamt.

Min allvarliga min utbyttes till en ett motvillingt flin.

Marcus:
"Att du älskar honom."

Egentligen vill jag inte säga det, men allt är för hennes skull...

Awas perspektiv:

-
Min ooch Marcus promenad hem hade vart så lugn, nu vet jag exakt hur jag ska visa Martinus att jag älskar honom. Äntligen skulle vi få leva som ett vanligt par gör. Jag var verkligen inte beredd på att såra honom mer.

Med ett leende på läpparna öppnar jag försiktigt dörren till Martinus rum, beredd på att hitta en sovande Martinus. Men till min förvåning är det tänt i hans rum och, och där står han med ryggen mot mig och hans blick som hade hamnat ut genom fönstret. Fan han hade vaknat.

Martinus:
"Vart har du vart?"

Sa han med en aning mörk röst.

Det lilla leendet på mina läppar försvann. Vad ska jag säga liksom?

Martinus perspektiv:

Med en suck vänder jag mig om. Jag lägger händerna i mina byxfickor och tittar strängt på Awa.

Den tjejen som är MITT LIV.

Men så fort jag möter hennes rödsprängda ögon går jag tillbaka till min oroliga min. Hon hade gråtit. Jag går oroligt fram till henne och lägger mina händer på hennes kinder. Jag visste ju att hon hade vart med Marcus men varför hade hon gråtit?

Martinus:
"Awa, varför har du gråtit? Har någon gjort dig något? Älskling?"

Awa:
"Oroa dig inte jag är bara trött. Kan vi sova nu? Snälla."
-
Jag lägger täcket över oss och möter hennes ögon.

Hon är så fin, den vackraste människan som existerar.

Ett leende bildas på hennes läppar, sedan känner jag hennes läppar på mina. Vad hade egentligen hänt mellan Awa och Marcus när jag gick?

Awa:
"Godnatt." Säger hon med hennes ljusa och hesa röst.

Jag tar en hårslinga och för den bakom hennes öra.

Martinus:
"Sov gott, jenta mi"

Vant ger jag henne en puss på hennes panna. Kanske den sista?

Mitt uppdrag blir nog enklare för mig att utföra. Men värre för henne.

ASSÅ NI E JU BÄST! VI HAR NÅTT UPP TILL 1K! GRATTIS TILL OSS!

DETTA VAR MITT MÅL NÄR JAG SKREV BÖRJADE MED DENNA BERÄTTELSE! TACK BÄSTA NI ♥️